Solidaritet utan Gränser

Solidaritet utan Gränser

Solidaritetsorganisation

med anknytning till Socialistiska Partiet.

Bedriver/har bedrivit stödarbete för Palestina och för jordlösa i Uruguay, informationsarbete om stödprojektet i Uruguay samt om utvecklingen i Latinamerika, samlat in stöd till katastrofdrabbade i Sri Lanka och Pakistan med mera.

Kashmir efter katastrofen

AsienPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:40
(Internationalen 24 januari 2006)

– De tsunamidrabbade länderna fick 1 200 helikoptrar, och de kom fram i tid. Vi fick helikoptrar efter 22 dagar. Men vi är ändå tacksamma. Vad hade vi gjort om vi inte hade fått någon hjälp?
Det säger Sardar Sikandar Hayat, premiärminister i Pakistanockuperade Kashmir, som också ställer sig frågande till Saabs påstående att svensktillverkade flygplan skulle ha varit till nytta efter jordbävningen.
Internationalen har träffat Sardar Sikandar Hayat för en exklusiv intervju om räddningsarbetet och tiden efter jordbävningen.

Tycker du att affären med Saab var rättfärdig efter jordbävningen i Kashmir och var det så att Kashmir behövde de här flygplanen, vilket Saab hävdar?
– Vilken affär? Det vet jag ingenting om.
Internationalen berättar för Sardar Sikandar Hayat om de sex högteknologiska spaningsflygplan som den pakistanska regeringen köpte av Saab bara någon vecka efter jordbävningskatastrofen.
– Vad vi behövde var helikoptrar, inte flygplan. Pakistans regering kanske behövde flygplanen, men vad gäller Kashmir så är det en absurditet.
– Jag visste inte någonting om den här affären. Det här är första gången jag hör talas om den. Jag trodde att de skickade hit flygplan på samma sätt som andra länder skickade hit helikoptrar.

Religiösa ledare talar mycket om att jordbävningens svåra konsekvenser orsakades av Guds vrede, medan andra talar om att det var dåliga byggnader och korruption inom byggindustrin som gjorde att omfattningen blev så stor. Vad tror du?
– Att kalla det Guds vrede är en extrem ståndpunkt. Jag skulle kalla det Guds besvikelse. Hade Allah varit nöjd med oss hade även dåligt konstruerade byggnader klarat sig. Jag håller inte med mullorna. Jag känner till en del väldigt oskyldiga människor som blev martyrer i jordbävningen medan många skurkar klarade sig.
– Vad gäller korruption och dåliga byggnader brukar människor gärna vilja skylla på någon om något går fel. Byggnaderna uppfördes inte under ett givet ögonblick. Premiärministerns hus skadades till exempel allvarligt, men en del av huset klarade sig. Presidentens hus däremot, jämnades med marken. Presidentens hus byggdes på trettiotalet medan premiärministerns hus byggdes på åttiotalet. Visst, en del byggnader som rests under de senaste fem åren skadades också. Men den främsta orsaken till detta var användandet av sten. I norr (om Pakistan) använder man sten istället för tegel eftersom tegel är dyrt. Dessutom täcker en sten ytan av fyra tegelstenar. Teglet kommer från Pakistan medan stenarna produceras lokalt. Det var stenkonstruktionerna som var problematiska. Men många faktorer bidrog.

Vilka andra faktorer bidrog till den storskaliga förstörelsen. Tror du att fattigdom var en faktor?
– Nej, det tror jag inte. Alltså, sådana här saker händer. Se på tsunamin och Katrina. Var det också frågan om fattigdom? Jordbävningar är ett naturfenomen. Jordbävningar, stormar och tsunamis inträffar. Förra året rullade en glaciär ner i en by i Nelumdalen och hundra människor omkom. Hur förklarar man det? När det är en jordbävning så är det en katastrof. Den här gången var det en stor katastrof.

Jämfört med tsunamin var den internationella responsen efter jordbävningen ljummen. Av sex miljarder dollar kom fyra miljarder i form av ett lån. Varför blev responsen så ljummen?
– Jag skulle inte säga att det inte blev någon respons. Det blev en respons men den var inte som efter tsunamin. De tsunamidrabbade länderna fick 1 200 helikoptrar, och de kom fram i tid. Vi fick helikoptrar efter 22 dagar. Men vi är ändå tacksamma. Vad hade vi gjort om vi inte hade fått någon hjälp? Faktum är att allt hänger på ett lands internationella lobbyarbete. Allt vi har fått har vi president Musharraf att tacka för. Vad gäller att pengarna kom i form av lån så kanske det har att göra med vad man brukar kalla givartrötthet. Först var det tsunamin, sedan Katrina och så kom jordbävningen. Kanske blev det problematiskt för givarländerna. Hur som helst så fick vi två miljarder dollar mer än vad vi hade räknat med.

Indien gav inte samma generösa hjälp till Kasmir som det gav till Sri Lanka efter tsunamin. Inte heller Indienockuperade Kashmir sågs till i räddningsarbetet. Hur kommer det sig?
– Folket i indienockuperade Kashmir ville väldigt gärna hjälpa till, men de tilläts inte av Indien att göra det. Vilket visar hur Indien hotar muslimer, särskilt kahmiriska muslimer. Indiens president är själv muslim, men det tog honom ändå 40 dagar att besöka den indiska delen av Kashmir som också drabbades av jordbävningen.
– Pakistans president, däremot, besöker drabbade områden varje vecka. Han firade sin eid (en muslimsk högtid efter ramadan) i Muzaffarabad. Han hade ingenstans att bo i Muzaffarabad, så han sov över i en polisstation. Även den pakistanske premiärministern besöker jordbävningsdrabbade områden i Kashmir på daglig basis. Detta visar vilka sympatier Indien har för Kashmir och hur Pakistan behandlar Kashmir. Dessutom, om Indien inte hade dröjt så länge med att öppna upp passagerna genom gränslinjen hade hjälpen kommit fram lättare i de områdena. Nu blev vi tvungna att ta oss 12 mil för att nå människorna där, medan det bara var fyra kilometer dit från gränspassagen.

Du berättar om general Musharrafs engagemang, medan media har varit kritiska mot militärens oförmåga att agera snabbt efter jordbävningen.
– Ja, vad kan man säga om de där mediatyperna? Jag befann mig i Muzaffarabad en timme efter jordbävningen och såg själv hur armén räddade skadade och flög dem med helikoptrar till Pakistan. Jag tycker att armén gjorde ett exemplariskt jobb. Även under dessa hårda väderförhållanden med dagligt fallande snö har armépersonalen varit upptagna med att bygga skydd åt de drabbade. Det är olyckligt när media säger att armén inte har gjort någonting.

Internationella media har uppmärksammat det faktum att förbjudna fundamentalistgrupper varit aktiva i hjälparbet i Kashmir. Vad anser du som premiärminister om detta, och vem var det som gav dem godkännande att agera: Islamabad eller Muzaffarabad?
– Man måste skilja mellan olika sorters insatser från jihadgrupperna. Till exempel kan man inte invända mot att en förbjuden grupp erbjuder böner. I Kashmir hjälpte dessa grupper offer för jordbävningen. Det motsätter sig varken vi eller Pakistans regering. President Musharraf har ifrågasatts av journalister för detta, och han svarade att vi är motståndare till deras jihadaktiviteter men inte deras goda gärningar. Jag skulle vilja påstå att i vissa områden gjorde dessa grupper till och med ett bättre jobb än armén.
– Amerikanarna frågade mig hur det kom sig att jihadisterna kunde arbeta i den ena sidan av stan och vi i den andra, utan att några problem uppstod. Jag sa åt dem att ni är här för att tjäna mänskligheten och det är de också. Människor är i fara och då kommer de här människorna och räddar liv. Det är ingen lätt sak att sätta sitt eget liv på spel. Amerikanarna bad att få samarbeta med jihadisterna, men jag tillät det inte.

Den amerikanska närvaron har ådragit sig en hel del uppmärksamhet. Qazi Hussain Ahmed (ledare för fundamentalistalliansen) säger att amerikanarna tänker stanna och kräver att de ska åka härifrån. Vad tycker du?
– Man måste förstå vilken typ av trupp som har skickats hit. Är det stridsstyrkor? Är det deras prickskyttar? Eller är det doktorer med mediciner, ingengörer och tekniker? Oavsett om de kommer från Nato eller USA så är det inte fråga om stridande förband. De är läkare och ingengörer. De driver ett sjukhus. Natostyrkorna byggde en bro i Nelamdalen som hade varit omöjlig att bygga utan dem eftersom de hade helikoptrar och tunga maskiner som de forslade över till andra sidan av den blockerade vägen så att de kunde återbygga den. Och nu har Nato redan draqgit sig tillbaka.
– Igår berättade någon att amerikanarna köpt mark i Shmanisektorn. Jag sa åt honom att ingen utlänning, inte ens en pakistanier, kan köpa mark i Kashmir utan regeringens tillstånd. Media har spelat en god roll, men det är olyckligt när sådana osanningar sprids.

Har du något du vill säga till Internationalens läsare?
– Jag är tacksam för all hjälp vi har fått från Sverige. Men vi har en lång väg kvar. Jag vädjar särskilt till det svenska folket. Även om den svenska regeringen slutar hjälpa, så kan folket bidra. Runt trehundratusen människor har förlorat sina hem. Över en miljon är i behov av hjälp. De behöver uppmärksamhet. Och jag är också tacksam för att Internationalen gett mig möjlighet att nå ut till svenska läsare.

Farooq Sulehria
Översättning: Rikard Johansson
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post10

Stöd en solidarisk återuppbyggnad på Sri Lanka

AsienPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:37
(SP:s hemsida 10 februari 2005)

Ingen människa i vårt land kan ha undgått att beröras av den fruktansvärda tsunami-katastrofen i Sydostasien. Bilderna av ödelagda städer och byar har blandats med vittnesmål från överlevande och gjort outplånliga intryck.

Sri Lanka är ett av de fattigaste länderna i regionen och samtidigt ett av de hårdast drabbade; mer än 25.000 människor beräknas ha dödats och miljontals blivit hemlösa.

Skriv av utlandsskulden

Samtidigt som nödhjälpen nu strömmar till den katastrofdrabbade regionen höjs också alltfler röster för att avskriva de enorma utlandsskulder som tynger länder som Sri Lanka och som indirekt bidragit till att förvärra katastrofens omfattning.

Genom att skriva av skulderna skulle länder som Sri Lanka – som i verkligheten betalt de ursprungliga lånesummorna flera gånger om – kunna få medel över till en verklig ekonomisk och social utveckling.

En rättvis återuppbyggnad

Men det orättvisa sociala och ekonomiska system som tryckt ned Sri Lanka i fattigdom innan katastrofen, återspeglas nu också i det sätt som återuppbyggnaden sker på. Turistindustrins hotellområden får första hjälpen medan den stora majoriteten drabbade precis som vanligt får ställa sig sist i kön.

Återuppbyggnaden måste börja i andra änden, vanliga människors liv och behov av tak över huvudet, måste gå före en snabbupprustning av turistindustrin.

Stöd den lankesiska arbetarrörelsen – stöd NSSP

NSSP är ett socialistiskt arbetarparti på Sri Lanka, som i nära samarbete med fackföreningen Ceylon Mercantile Union (CMU) har vänt sig till arbetande människor över hela världen och vädjat om stöd. Tusentals av NSSP:s och CMU:s medlemmar har drabbats på olika sätt genom katastrofen och behovet av hjälp är omfattande.

NSSP har ca 3.000 medlemmar, till största delen mycket fattiga människor och bedriver ett omfattande politiskt, socialt och fackligt arbete, främst i de södra delarna av landet. Att stödja NSSP och CMU innebär inte bara ett stöd till människor i nöd i allmänhet, utan också ett stöd till de socialistiska och solidariska krafter på Sri Lanka som kämpar för att bygga upp ett annat samhälle.

Att stödja NSSP och CMU innebär inte bara ett stöd till människor i nöd i allmänhet, utan också ett stöd till de socialistiska och solidariska krafter på Sri Lanka som kämpar för att bygga upp ett annat samhälle.
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post9

Från Muzaffarabad med hopp

AsienPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:33
(Internationalen 28 dec 2005)

Internationalens Farooq Sulehria besöker för första gången sedan jordbävningen i oktober i år Muzaffarabad, det pakistanockuperade Kashmirs huvudstad. Bland ruiner, tält och turkiska flaggor möter han sorg och ilska, men också hopp och framtidstro.

Muzaffarabad är huvudstad i den pakistanockuperade delen av Kashmir. Från Pakistan kan man nå Muzaffarabad via två vägar: antingen via vägen som går från Pakistans huvudstad Islamabad eller den som går genom den nordvästra gränsprovinsen. De som begagnar sig av den förstnämnda rutten kommer fram till Muzaffarabad där staden är som vackrast: Domail. Här omfamnar floderna Jehlum och Neelum varandra, och här passerar man den nyupprättade domstolsbyggnaden i vit marmor innan man når stadskärnan. Att komma till Muzaffarabad från den nordvästra gränsprovinsen är förvisso inte mindre fascinerande. Då når man staden via en sick-sackande väg som stiger ner från bergstopparna och ringlar vidare in i dalen.

Jag brukar anlända via den förstnämnda rutten och lämna via den andra. Så gör jag också när jag besöker staden denna gång. Förr i tiden gjorde jag det för att försöka fånga in något av den förstummande skönheten i denna lummiga, gröna dalgång. Den här gången gör jag det för att, med tungt hjärta, bevittna förstörelsen efter jordbävningen den 8 oktober.

Eftersom jordbävningens epicentrum låg nära Muzaffarabad var förstörelsen där, och i hela Kashmir, enorm. På några ögonblick lades inte bara Muzaffarabad i ruiner – staden förlorade också över tjugo, kanske trettio, tusen av sina söner och döttrar.

Märkliga tankar far genom huvudet när jag närmar mig staden. Ju närmre jag kommer, desto mindre önskar jag komma fram. Även om jag vet vad som väntar i Muzaffarabad så har jag svårt att behärska mig.

Vad som slår mig först av allt är att de förut så grönskande bergstopparna som omger Muzaffarabad har blivit kala och svarta. Senare får jag höra att jordbävningen fått bergen att flytta sig flera meter.

Jag lärde känna Muzaffarabads polischef, Masood Rehman, när vi gick på universitetet tillsammans. Förr i tiden var han frihetskämpe och studentledare. Hans hem brukade var min tillfälliga boning när jag befann mig i Muzaffarabad. Under studentåren gick vi på åtskilliga politiska möten, drev omkring, läste dikter och utforskade de historiska platser och monument som fanns kvar. Jag blev riktigt arg på honom när han gick och tog anställning i den lokala poliskåren.

”Jag har en familj att ta hand om. Jag är inte lika lyckligt lottad som du”, sa han. ”Nästa gång du bränner en pakistansk flagga på bron i Muzaffarabad kommer mina mannar och ger dig en omgång”, varnade han och refererade till en demonstration vi båda deltagit i en gång.

För två år sedan besökte jag honom i Muzaffarabad. Då hade han hunnit bli far till två barn. Hans dotter var knappt två månader gammal, sonen var två år. Det var Masoods ansikte och hans söta små barn som blixtrade förbi framför ögonen på mig när jag hörde om jordbävningen på radion hemma i Sverige på lördagsmorgonen den 8 oktober.

Masood och hans familj överlevde. ”Jag hade varit ute på jobb och klev in på en polisstation när jag plötsligt hörde ett märkligt mullrande ljud. Det lät som om himlen skulle falla ner. Innan jag hann förstå vad som var på gång hade en konstapel dragit ut mig på gatan. Just då rasade taket in. Och när jag låg på marken i dammet och röken såg jag hur skolbyggnaden mitt emot kollapsade. Vi sprang till skolan, utan att ännu ha förstått att det rörde sig om en jordbävning. Vi trodde att det här var två gamla byggnader som bara rasade ihop. En pojke som låg halvt begraven under bråten bad mig att inte lämna honom. Jag lyckades dra fram honom, men han dog senare i min bil”, berättar Masood när jag frågar honom var han befann sig när jordbävningen bröt ut. Det var inte förrän han hade lyckats få loss pojken och såg det stora dammolnet som svävade över staden som han förstod vad som hade hänt.
”Muzaffarabad förvandlades till en spökstad”, fortsätter han. ”Men nu har livet återvänt.” Basarerna har öppnat. Den gamla Madinamarknaden och den största basaren är utraderade, men affärerna längs de stora gatorna har öppnat. Elektriciteten återupprättades efter en vecka, vilket hjälpte till att återuppväcka staden. Vägarna rensades från bråte inom några dagar. Överallt pågår byggnadsarbeten.

Men det här är inte det Muzaffarabad jag lärde känna under alla mina mina besök här. Bekanta platser och byggnader saknas, även om parlamentet och högsta domstolen står kvar. Sekretariatet, militärsjukhuset (där en av mina kusiner och hans familj låg begravda i bråte under ett dygn innan de räddades), universitetsområdet, premiärministerns hus och hela kvarteret av byråkratbostäder är alla borta. Framför alla dessa hus, och nästan alla andra hus jag besöker, har man rest tält. Alla stadens invånare bor i tält, från premiärminister och toppbyråkrater till vanligt folk. ”Kamrat! Vi har uppnått socialism, åtminstone för stunden”, säger Masood när vi passerar resterna av premiärministerns hus.

Det känns svårt att skratta, men många kashmirer som jag träffar skämtar gärna om sin situation så fort tillfälle bjuds. ”Åt helvete med mullorna! Vet du vad Farooq? De flesta skador som folk drabbades av under jordbävningen var nackskador. Vet du varför?” frågar Ahmad, en gammal vänsteraktivist som alltid reta upp de troende i sin närhet. ”Nej, varför då?” undrar jag. ”För att mullorna har sagt åt folk att böja sina huvuden inför Gud om det blir jordbävning. Många hukade ner för att be istället för att springa ut ur sina kollapsande hus och fick nackarna krossade.”

De skadade husen, kollapsade byggnaderna och söndertrasade vägarna påminner mig om scener ur gamla krigsfilmer från Berlin efter bombanfallen under andra världskriget, medan tältstäderna återkallar bilder från inbördeskriget i Afghanistan. Vid utbrottet av det afghanska inbördeskriget 1979 var sådana tältstäder en vanligt förekommande syn i den del av den nordvästra gränsprovinsen i Pakistan som gränsar till Afghanistan.

Tälten är ofta av dålig kvalité. Enligt flera som jag pratar med kom aldrig de högkvalitativa tält som några av de skandinaviska länderna donerade fram till de drabbade här. En allmänt spridd uppfattning är att militären behåller dessa tält för sig själv.

Militären och militärregeringen har kritiserats hårt för sin oförmåga att agera snabbt. ”Fjorton tusen liv kunde ha räddats om myndigheterna hade agerat omedelbart i Muzaffarabad”, säger en aktivist från en kashmirbaserad välgörenhetsorganisation. Jag känner inte till några fakta som kan styrka den anklagelsen, men både militären och regeringen kritiseras hårt av alla jag pratar med. Däremot prisar alla NGO:ernas insatser, de utländska hjälparbetarna och fundamentalistgrupperna.

Bland de internationella hjälparbetarna på plats har turkarna vunnit stadens hjärtan. Det mesta material som donerats, särskilt tälten, bär avsändarländernas flaggor. Och den turkiska flaggan syns överallt i staden.

”Turkarna var först på plats. Det bästa de gjorde var att de kom med rent vatten och genomförde en massvaccination som förhindrade att en epidemi utbröt”, berättar Masood.
Andra som fått mycket beröm för sina insatser är de fundamentaliststyrda NGO-erna Al Khidmat, som kontrolleras av Jamaat Islami, och Jamaat ud Dawa, som har kopplingar till al-Qaida. ”Under de första dagarna var det de skäggiga som trotsade stanken och drog fram döda kroppar och begravde dem. Ingen annan var villig att utföra detta viktiga och svåra jobb”, säger agnostikern Ahmad. Och det är precis vad flera politiska aktivister, medlemmar i vänstergruppen JKNSF eller de sekulära nationalisterna i JKLF, berättar för mig under min vistelse i Muzaffarabad.

Det är egentligen självklart. Fundamentalisterna har enorma resurser till sitt förfogande. Och de har det nödvändiga nätverket. Det är dessa grupper som den pakistanska militären ägnar sig åt att etablera i Kashmir på bekostnad av de en gång starka sekulära nationalisterna.
Men vad som fascinerar mig mest är nödhjälpslägret som rests av sikherna. Det var det första lägret på plats. Även andra religiösa minoriteter har satt upp hjälpläger. Bland annat den hårt förföljda sekten Ahmadia, som driver ett utmärkt läger utanför staden. ”De bästa lägren drivs av Ahmadia eller Aga Khan”, påpekar Adalat, en britt-kashmirier som arbetar för Kashmir Charitable Trust.

Min vistelse i Muzaffarabad har spräckt några av de myter jag bar på när jag landade i Lahore med flyget från Sverige. En av dessa vitt spridda myter är att den pakistanska armén kontrollerar pengarna som distribueras till de drabbade. Detta är en lögn. Militären har inget som helst ansvar för dessa pengar. Militären ansvarar bara för distributionen av materiell nödhjälp. Pengarna distribueras av Kashmirs regering genom trepartskommittéer bestående av medlemmar nominerade av militären, regeringen och det lokala parlamentet.

En annan vida spridd myt är att unga flickor i kaoset efter jordbävningen ska ha kidnappats av gäng som driver bordeller. Detta visade sig vara inget annat än dålig journalistik från delar av pakistanska media. ”Muzaffarabad hägnades in i fyra dagar. Ingen pojke eller flicka fick lämna staden om de inte kunde bekräfta att mannen i deras sällskap var en släkting”, berättar en polis.

Inga banker länsades heller, även om viss plundring förekom dagen efter jordbävningen.
När jag lämnar Muzaffarabad, efter att ha sovit en natt i ett tält framför Masoods hus, så är det med blandade känslor. Medan de tragiska berättelserna jag fått höra av stadens invånare och den massiva förstörelsen gjort mig deprimerad, så har invånarnas vilja att resa sig och överleva, och det outtröttliga arbete som heroiska hjälparbetare från hela världen utför här, fyllt mitt hjärta med hopp.
Ja, faktiskt, jag lämnar Muzaffarabad med hopp.

Farooq Suhleria
Översättning och bearbetning: Rikard Johansson
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post8

Därför svälter befolkningen i Kashmir

AsienPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:30
(Internationalen 21 oktober 2005)

Jordbävningen i Pakistan drabbade det Pakistanockuperade Kashmir extra hårt. Skalvets effekter förvärrades av att Kashmirs infrastruktur systematiskt har försummats av ockupationsmakten.

Media har i rapporterna om jordbävningen den 8 oktober koncentrerat sig på Islamabad, särskilt det sammanstörtade Margella Towers, medan journalisterna ännu inte har nått fram till den värst drabbade regionen: det Pakistanockuperade Kashmir. Huvudstaden i området, Muzaffarabad, har förvandlats till grus. Båda vägarna till Muzaffarabad är avstängda på grund av jordras.

Ett annat hårt drabbat distrikt, Bagh, är svårt att ta sig fram till även under normala omständigheter på grund av de usla vägarna, men nu går det inte alls.
Nisar Shah, ordförande i Labour Party Pakistan bor själv i hamnstaden Karachi medan hans familj bor i en by i Bagh. Under stora svårigheter lyckades han ta sig fram till dem. Detta är vad han rapporterar:

”I Bagh har nära 90 procent av husen försvunnit. Många kroppar ligger kvar utan att någon kan ta hand om dem. Ännu 48 timmar efter den värsta jordbävningen i Pakistans historia har inga regeringsorgan skickat någon hjälp.
Jag har sett en flickskola där det uppskattas att 200 kroppar ligger kvar under sten och grus. Det finns ingen elström i hela området. Folk befinner sig utanför husen, i mycket svåra omständigheter. Flera hotell i Bagh har störtat samman och gästerna ligger fortfarande kvar under rasmassorna. Det ligger döda kroppar överallt och stanken börjar sprida sig. Många kroppar är ännu inte begravda.
Det finns ingen sjukvård. Folk är mycket ledsna. Många är förvunna och ingen vet var de finns.
Ännu i morse hade ingen hjälp kommit fram. Ingenstans har regeringen visat sig. Katastrofen är total. Jag har aldrig sett något värre.
Jag har själv förlorat många släktingar, bland annat mina kusiner och min svåger.”

Ingen flygplats

Även om människor i Pakistan är generösa i sina gåvor till hjälparbetet, så är det inte säkert att hjälpen kommer fram i tid, om den alls kommer fram. Det beror på att det är omöjligt att ta sig fram till de 500 byar som utplånats från jordens yta annat än med helikopter. Telefonsystemet har skadats i Kashmir och vägarna är blockerade, så Pakistanockuperade Kashmir är i praktiken avskuret från omvärlden.

Man kan undra varför myndigheterna envisas med helikoptrar. Varför inte flygplan? Det beror helt enkelt på att den pakistanska delen av Kashmir inte har en enda flygplats, trots att en miljon av befolkningen på 3,5 miljoner lever utomlands. Det totala bristen på infrastruktur har förvärrat den otroliga katastrof som skakade området på morgonen den 8 oktober.
Att Pakistanockuperade Kashmir har försummats på detta brottsliga sätt beror inte på ekonomiska skäl. Pakistans härskande klass har medvetet hållit Kashmir nere i underutveckling. Att Kashmir ska hållas nere i fattigdom är lika systematiskt som att fattigdomen hos USA:s svarta är invävt med USA:s kapitalism.

Utan förvarning

Pakistans regering kunde förstås inte evakuera Kashmirs befolkning, eftersom jordbävningar till skillnad från orkaner slår till utan förvarning. Men det finns slående likheter mellan Kashmir och New Orleans. Den svarta befolkningen i New Orleans levde i fattigdom i årtionden; jordbävningsoffren i Kashmir har varit offer för Pakistans koloniala politik mot regionen.
Mänskliga rättigheter och utveckling kanske går hand i hand. Att det förekommer allvarligt förakt för mänskliga rättigheter i Kashmir är uppenbart när man ser de svåra försummelserna när det gäller infrastrukturen i Kashmir.

En annan relevant jämförelse kan göras med Aceh-”provinsen” i Indonesien. Mer än 20 000 dog i befrielsekriget mot Indonesien, och Aceh utsattes för tsunamins allra värsta härjningar. Kashmir förlorade i den Indienockuperade delen 80 000 döda i ett befrielsekrig som började 1988. ”Tsunamin från bergen” har nu krossat huvudstaden i dess Pakistanockuperade del, förutom 500 byar. Det är en tragedi som trotsar all beskrivning.

Straff för synder


Under tiden ägnar sig de fundamentalistiska ledarna och de pakistanska tidningarnas högerskribenter åt att vråla ut motbjudande otidigheter, beskriver jordbävningen som ett straff mot syndiga människor och råder dem att be Gud om förlåtelse.

Ledningen för MMA (en allians av de större fundamentalistiska partierna som styr NWFP, nordvästra gränsprovinsen) har talat om pakistaniernas oislamska levnadssätt och oanständigheter i media, och den mycket läste högerkolumnisten Hamid Mir (Daily Jang 10 oktober) hånar de ”sekulära fundamentalister” som vägrar att tillskriva naturkatastrofer Guds vrede. För ett tag sedan rapporterade BBC att Gud hade sagt åt Bush att invadera Afghanistan och Irak. Gud måste vara galen!

Farooq Suhleria
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post7

Din hjälp behövs till Pakistan

AsienPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:29
(SP:s hemsida 13 oktober 2005)

Antalet offer för jordbävningen i Pakistan fortsätter att stiga. I vissa medier talas det om så många som 100 000 dödsoffer. Nöden är stor och bristen på mat, varma kläder och sjukvård är omfattande.

Organisationen Solidaritet utan Gränser öppnar sitt konto för stöd till de jordbävningsdrabbade i Pakistan. Pengarna kommer att skickas till Labour Party Pakistan (LPP), som har utsända på plats och redan har börjat leverera hjälp till behövande.
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post6

Pengarna når fram

AsienPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:24
(Internationalen 10 mars 2005)

Solidaritet utan Gränser har samlat in över 45 000 kronor till nödhjälp för Sri Lanka. Pengarna förmedlas till en hjälpinsats som drivs av Socialistiska Partiets systerorganisation NSSP tillsammans med fler fackföreningar.
Internationalen har samtalat med en av de kamrater som ansvarar för hjälparbetet på Sri Lanka, Chamil Maduranga Jayaneththi.

Han tackar så mycket för pengarnas som samlats in i Sverige och säger att de räcker till att finansiera två husbyggen åt tsunamidrabbade på Sri Lanka. Det är viktigt att bygga hus då det innebär att folk slipper bo i baracker, kojor och tält.
Chamil menar att hjälpen via NSSP är en av de få hjälpinsatser som verkligen når ut till de fattigaste delarna av det lankesiska folket. Om pengar skickas via den lankesiska regeringen är risken stor att de försvinner på vägen. Korruption är vanlig på Sri Lanka. Om hjälpen kommer fram till de drabbade områdena kommer de i första hand de rikaste till godo, då den lankesiska regeringens officiella policy är att de som förlorat mest ska få hjälp först.

Vi frågar också om pengar som skickas till deras projekt enbart går till husbyggnad.
– Nej, svarar Chamil, vi har också köpt mat och andra förnödenheter som delats ut till behövande. Möbler, kläder och husgeråd är andra saker vi har bidragit med. Det är viktigt att livet kan återgå i någorlunda normala gängor så fort som möjligt, fortsätter han. Målsättningen är att bygga husen helt och hållet av material och utrustning som är lokalt producerade.

Anders Svensson
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post5

NSSP hjälper tsunamikatastrofens offer

AsienPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:23
(Internationalen 1 mars 2005)

Nu börjar bidragen anlända till Nya socialistpartiet, NSSP, på Sri Lanka. Franska LCR och svenska Solidaritet utan Gränser har hittills skickat ner 45 000 kronor vardera.
– Vi kommer använda dessa pengar helt och hållet till tsunamikatastrofens offer, skriver NSSP i ett tackbrev.

– De senaste veckorna har vi engagerat oss i en rad olika aktiviteter i vårt understödsarbete.
– Vi har redan skänkt 1 200 dollar till den tamilska hjälporganisationen för stöd till de områden som kontrolleras av LTTE-gerillan, det är mycket svårt för oss att arbeta på plats i de områdena, skriver NSSP.

Förtrycket av Sri Lankas tamilska minoritet gör att NSSP koncentrerar en stor del av solidariteten med denna grupp. Tillsammans med andra har partiet redan distribuerat fem lastbilar fyllda med matvaror, kläder och mediciner och mjölkbaserad barnmat till Batticaloadistriktet i öst, vars befolkning i huvudsak utgörs av tamiler och muslimer.
– Nu kan vi också stödja tsunamioffer vars hus blivit helt eller delvis förstörda och som inte fått någon annan hjälp. Partimedlemmar uträttar ett viktigt arbete i Moratuwa, en förort till Colombo, de hjälper till med att återuppbygga skadade hus och har även skänkt 2 500 dollar för inköp av vardagsvaror.

I Galledistriktet har NSSP gett ekonomiskt stöd till offer för katastrofen, och ett hjälpprogram lanserades i slutet av februari i Ambalangoda-området tillsammans med fackliga organisationer. 10 000 dollar kommer användas till ett program för stöd åt 30 utvalda och deras familjer.
– Om vi får in pengar kommer vi fortsätta med samma typ av program i Tangalle- och Hambantota-områdena, skriver NSSP.

Solidaritetsarbetet är också ett politiskt arbete, understryker NSSP-brevet. Regeringen använder sig bland annat av tvångsevakuering som metod, och planer finns på bygge av nya motorvägar och privatiseringar av offentligägda företag.
– Regeringen Chandarika har infört undantagstillstånd i fjorton distrikt och försöker därigenom kväsa folkets demokratiska rättigheter. Vi har redan spridit en miljon flygblad och hållit många offentliga möten. Vi försöker nu samla olika fackliga organisationer för ett demokratiskt initiativ.

Solidaritet utan Gränser planerar att fortsätta insamlingen till NSSP till 15 mars.
– Det kan vara värt att påpeka att administrationen inte kostar en enda krona, säger SuGs Göran Kärrman. Vi står själva för de administrativa kostnaderna.

Peter Lindgren
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post4

Solidaritet utan gränsers kampanj i Sri Lanka

AsienPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:19
(Internationalen 10 jan 2005)

Sri Lanka är ett av de hårdast drabbade länderna efter Tsunami-katastrofen i Sydostasien. Nu har Solidaritet utan gränser startat en kampanj till förmån för de drabbade.

Katastrofen krävde minst 150 000 dödsoffer i Sydostasien. Miljontals människor har blivit hemlösa.
I Sri Lanka, ett land som sedan länge härjas av fattigdom och inbördeskrig, omkom minst 30 000 människor.
Tsunamin raserade landets kustlinje, förvandlade den till en dödsfälla. Människor förlorade sina familjemedlemmar och tillhörigheter. Den akuta situation som nu råder har lett till att solidaritetsorganisationen Solidaritet utan gränser har startat en kampanj till förmån för de många drabbade.

Göran Kärrman är talesperson för kampanjen.
- Vårt mål är att samla in så mycket som möjligt till NSSP och de sociala rörelser där partiet verkar, t ex inom fackföreningar, kvinnorörelser och organisationer kring lokala frågor.
NSSP är socialistiska partiets systerparti i Sri Lanka. De har cirka 3 000 medlemmar och bedriver ett omfattande socialt och politiskt arbete i landet, främst i de södra och östra delarna. Många av partiets medlemmar är bland de hundratusentals i landet som förlorat allt.
- Vi vill hjälpa våra kamrater, därför driver vi kampanjen, säger Göran Kärrman.
NSSP menar att förödelsen är störst i de norra och östra provinserna, som till största delen befolkas av tamiler och muslimer. Direkt efter katastrofen fokuserade regering och media på de singalesisk-dominerade områdena, och tillräcklig hjälp nådde inte fram till den östra provinsen, skriver partiet på sin hemsida.

Men oavsett folkgrupp står det klart att de mycket fattiga drabbats hårdast av flodvågen; fiskare och hantverkare, diversearbetare som lever av turismen.
- NSSP kommer att jobba med praktisk återuppbyggnad av landet, säger Göran Kärrman. Många har pratat om att ”det nu gäller att snabbt bygga upp turismen”. Vi tycker att viktigast i dagsläget är att vanliga människor ges möjlighet att bygga upp sina liv.
Solidaritet utan gränser har öppnat sitt postgirokonto till förmån för NSSP:s arbete. Kampanjen har hittills riktat in sig på att nå Solidaritet utan gränsers medlemmar, genom en en annons i Internationalen.

I dagsläget är det inte bestämt hur en uppföljning av kampanjen kommer att se ut, men en tanke är att bjuda hit en fackligt aktiv person som kan ge en bild av hur situationen ser ut i landet, utanför turistbyarna.
- NSSP arbetar över hela Sri Lanka. Undan för undan har de skaffat sig mer och mer inflytande. I och med partiets arbete i många sociala rörelser kan återuppbyggnadsarbetet bedrivas i ett brett socialt nätverk, säger Göran Kärrman.

Brita Westerman
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post3
« PreviousNext »