Solidaritet utan Gränser

Solidaritet utan Gränser

Solidaritetsorganisation

med anknytning till Socialistiska Partiet.

Bedriver/har bedrivit stödarbete för Palestina och för jordlösa i Uruguay, informationsarbete om stödprojektet i Uruguay samt om utvecklingen i Latinamerika, samlat in stöd till katastrofdrabbade i Sri Lanka och Pakistan med mera.

Insamling till Syriens barn

MellanösternPosted by Solidaritet utan Gränser 2012-10-28 09:09
Den syriska revolutionen för demokrati behöver vårt stöd. Bland de värst drabbade av regimens terror är barnen. Därför stöttar vi socialister de lokala folkkommittéernas, LCC:s, hjälparbete för barn som drabbats och mist sina föräldrar. Bidra till insamlingen "Frihetens barn” i Syrien, genom Solidaritet utan gränser.

Stöd Syriens barn!

SOLIDARITET UTAN GRÄNSER

Pg 131 84 87 – 4

Märk inbetalningen “Syriens barn”.

Läs mer på den syriska sidan "Children of freedom" http://www.syriaincolors-lcc.com/en/projects-and-programs/freedom-children/

  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post18

Översvämningarna i Pakistan

AsienPosted by Solidaritet utan Gränser 2010-08-21 07:40
Hjälp som kommer fram: Labour Relief Campaign.

Översvämningarna i Pakistan har orsakat enorm förödelse och mer än 1 600 döda. 14 miljoner har förlorat sina hem och ytterligare sex miljoner har förlorat skördar, boskap och ägodelar. De värsta översvämningarna i Pakistans historia drabbar nu Indusslätten och orsakar oerhört lidande för befolkningen.

Sätt in ditt bidrag på Pg 131 84 87 – 4 , Solidaritet utan Gränser. Märk med “Pakistan”

Pengarna skickas sedan vidare till Labour Relief Campaign där Labour Party Pakistan, National Trade Union Federation, Womens Help Line och Labour Education Foundation samarbetar om att föra ut hjälp till den drabbade befolkningen i Pakistan.

Din hjälp betyder oerhört mycket!

  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post17

Stöd flyktingar i Pakistan

AsienPosted by Solidaritet utan Gränser 2009-05-31 16:04
Författaren och aktivisten Tariq ali och en av ledarna för Labour Party Pakistan (LPP), Farooq Tariq, vädjar om internationellt stöd till Labour Relief Campaign (LRC) i kampen mot konsekvenserna av talibanernas styre och regeringens militära offensiv i Swatdalen i Pakistan.

"Syftet är ge omedelbar hjälp till en del av de fler än 1,5 miljoner människor som idag är flyktingar från Malakand-området i den pakistanska nordvästra gränsprovinsen" säger de båda i ett upprop.

LRC bedriver idag ett omfattande hjälpprogram bland flyktingarna, samtidigt som man försöker få stöd för ett politiskt program som kan innebära en utväg ur den nuvarande krisen i landet. I programmet ingår krav som:

- Separation av staten från religionen
- Minst tio procent av den nationella budgeten måste gå till utbildning. Stoppa de statliga subventionerna till religiösa skolor. Förstatliga privata religiösa skolor och integrera dem i den offentliga utbildningen
- En radikal och omfattande jordreform
- En radikal minskning av militärutgifterna. Stopp för kärnvapenprogrammet och en fördelning av militärens jordegendomar.
- Införandet av en ekonomisk politik som ger löner det går att leva på
- Ett slut på NATO:s och USA:s ockupation av Afghanistan, liksom ett bortdragande av amerikanska trupper från Irak och andra delar av världen.

Solidaritet utan Gränser har beslutat att öppna sitt plusgirokonto för alla som vill visa sin solidaritet med LRC:s kampanj. Sätt in ditt bidrag på pg. 131 84 87-4. Märk med "Pakistan".

  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post16

Självförvaltning och motstånd i Uruguay

LatinamerikaPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:59
(Internationalen 44/04)

Elsa Scanavini arbetar med bosättningen Paso Escobar utanför Uruguays huvudstad Montevideo. Paso Escobar har funnits i snart 5 år och startades genom att ett tiotal bostadslösa familjer ockuperade en bit mark och började bygga hus.

När den nyliberala politikens verkliga föregångsland Argentina fullständigt havererade 2000-2001, kom det lilla grannlandet Uruguay, som i allt väsentligt följt samma inriktning som i Argentina att dras med i fallet.

Uruguay, med drygt 3 miljoner invånare, inklämt mellan de sydamerikanska jättarna Brasilien och Argentina, har gått från att i början av 1900-talet vara ett föregångsland i fråga om sociala och politiska rättigheter, välfärd och trygghet, till att bli en stat på gränsen till sammanbrott.

Med en arbetslöshet på runt 25 procent och med en urholkning av de allmänna levnadsvillkoren som saknar motstycke i landets historia, lever nära hälften av landets befolkning i eller på gränsen till fattigdom. Ett i och för sig inte ovanligt fenomen i Latinamerika, men desto mer chockerande i ett land som tidigare varit förskonat från utbredd misär.

Den nyliberala politikens innehåll har varit att drastiskt skära ned på alla offentlig utgifter, sälja ut statliga företag (och därmed drastiskt minska personalen och höja priserna), vilket resulterat i att hundratusentals människor lämnats utan möjlighet till arbete, inkomst eller bostad. Mer än 10 procent eller över 300 000 människor saknar bostad och bor i skjul uppförda av plåt, kartong och brädor, helt marginaliserade.

Uruguay har alltid varit ett land som levt på sin jordbruksproduktion och sin omfattande export av dessa produkter.

I detta land av grönsaker, bröd och kött, lever idag människor på svältgränsen.

Socialt motstånd

I en sådan situation uppstår givetvis motverkande krafter, ett politiskt och socialt motstånd. Det politiska motståndet uttrycker sig i att den vänsterinriktade Breda Fronten (Frente Amplio) har möjlighet att vinna parlamentsvalet den 31 oktober och för första gången bryta upp de borgerliga Blanco- och Coloradopartiernas maktmonopol.

Det sociala motståndet tar sig bland annat uttryck i jordockupationer och folkliga självförvaltningsprojekt.
Ett sådant motståndsprojekt är Paso Escobar.

Paso Escobar är ett litet samhälle ca 30 km utanför huvudstaden Montevideo. Här bor 150 familjer med ca 300 barn under 15 år. Området ockuperades till en början av ett tiotal familjer som började bygga enkla hus och satte upp ett gemensamt sopp kök. ”olla popular”.

Soppkök

Soppköket lagar dagligen mer än 300 matportioner, en gigantisk ansträngning med tanke på att allt görs ute i det fria, men förstås otillräckligt i förhållande till behoven.

Arbetet i soppköket görs kollektivt enligt ett roterande schema och engagerar också en del familjer utanför själva Paso Escobar.

Maten är av mycket varierande kvalitet. Detta eftersom man inte själv har tillräcklig tillgång till bra råvaror.
För att råda bot på detta vill man starta ett antal olika projekt:
1. Ett bageri för att producera bröd till alla för självkostnadspris.
2. Ett charkuteri för att garantera tillgången till protein, med produktion för självkostnadspris.
3. Anlägga en ordentlig köksträdgård.
4. Uppföra någon form av byggnad för köket.

För människorna i Paso Escobar handlar det dels om överlevnad men också om rätten till medborgarskap, om rätten att vara människa. Människorna i Paso Escobar var för inte allt för länge sedan helt integrerade i det formella samhället, hade bostad, arbetade på arbetsplatser med semester och kollektivavtal. Man hade tillgång till socialförsäkringar och sjukvård.

Den nyliberala politiken och ekonomins kollaps berövade dem allt detta och nu slåss man för att återerövra rätten till att vara människa och leva under drägliga villkor.

Göran Kärrman
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post15

28000 insamlat till det sekulära motståndet i Libanon

MellanösternPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:55
(SP:s hemsida 08 oktober 2006)

Över 28 000 kronor har hittills kommit in till socialisternas insamling till de projekt där vår systerorganisation GCR deltar. Det innebär stöd för återuppbyggnad, för lindring av angreppets miljöeffekter och för kulturprojekt med barn i södra Libanon. Men den sista israeliska soldaten har fortfarande inte lämnat libanesiskt territorium - mer hjälp behövs.

Bertil Videt från SP:s danska systerorganisation SAP rapporterar om läget i Libanon:

Libanons gruppe af Fjerde Internationale sympatisører har brug for al mulig opbakning for at kunne fremføre solidariske, radikale og internationalistiske retningslinjer i et land der er dybt splittet mellem de religiøse grupper. Vi kan hjælpe den libanesiske venstrefløj til at være velforberedte hvis den zionistiske dødsmaskine slår til igen.”Krigen er stoppet, ja. Men hvor lang tid vil våbenhvilen vare? Og hvad bliver det næste hvis krigen fortsætter? Vil det igen kun gå ud over vores land, eller også andre: Syrien, Iran….Det er umuligt at vide.”

Ordene kommer fra Camile Dagher, en sand veteran på den libanesiske venstrefløj, og en af frontfigurerne i Groupe Communiste Revolutionnaire (GCR) – gruppen af Fjerde Internationale sympatisører i Libanon.Den lille gruppe af FI-sympatisører i Libanon er hårdt prøvet. Selvom de altid har ligget i skyggen af det dominerende Libanons Kommunistparti, og nu det islamistiske Hezbollah der tegner sig for den aktive modstandskamp, har folkene omkring GCR aldrig ligget på den lade side. Gruppen mistede næsten halvdelen af sine medlemmer under borgerkrigen, der hærgede det lille Middelhavsland i 15 år.

GCR er en af de få politiske organisationer der samler medlemmer på tværs af de religiøse skel, der splitter det libanesiske samfund. Som sådan kæmper GCR for at Libanon gør op med sit konfessionelle politiske system, der deler magten mellem de religiøse grupper, og på den måde fastlåser landet i en splittelse mellem kristne og muslimer og mellem shia-muslimer og sunni-muslimer.Under Israels netop overståede aggressionkrig mod Libanon kritiserede GCR Hezbollah for at føre en sekterisk modstandskamp. GCR ønsker at opbygge en bred national og progressiv modstandsbevægelse, der bekæmper den zionistiske aggression koordineret og i forståelse med Hezbollah.

Camile forklarer dog, at de i GCR ikke har kunnet få deres budskab ud : ”Under krigen har vi oplevet at det har været umuligt at få vores radikale analyser bredt ud. Pressen har hverken trykket deres erklæringer, appeller eller pressemeddelelser.” Derfor tænker gruppen nu i nye baner for, hvordan de kan få spredt det vigtige radikale, internationalistiske og anti-sekteriske budskab ud til en befolkning, der er præget af så store splittelser at borgerkrigen kan blusse op igen.

”Vi har brug for at få forbedret vores økonomiske situation for at kunne få lokaler og få trykt materialer til uddeling,” siger Camile. I Libanon er de forberedte på at bombningerne krigens øvrige rædsler kan bryde ud igen. Vi kan hjælpe Libanons progressive kræfter med at være velforberedte hvis den zionistiske dødsmaskine vender tilbage med sin død og ødelæggelse.
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post14

Amnesty kräver FN-utredning av israels krigföring

MellanösternPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:51
(Internationalen 30 augusti 2006)

Israels anfallskrig mot Libanon ledde till omfattande materiell skadegörelse, en flyktingkatastrof och 1183 libanesiska liv.
Nu kräver Amnesty att FN omedelbart utreder krigsförbrytelsernas omfattning.


I mitten av förra veckan presenterade Amnesty en rapport som visar att Israel medvetet riktade in sig på att förstöra den civila strukturen i Libanon. I rapporten kräver nu Amnesty att FN tillsätter en grupp av oberoende experter som får i uppdrag att utreda de krigsförbrytelser som begåtts i konflikten.

Israels förstörelse av tusentals hem, bombattacker mot broar, vägar, vattenreservoarer och oljecisterner var en integrerad del i Israels militära strategi snarare än oavsiktliga skador under attacker mot militära mål, anser Amnesty.

Medveten förstörelse

– Israels försäkringar att attackerna har varit lagliga är uppenbarligen felaktiga. Många av de attacker som beskrivs i Amnestys rapport är krigsförbrytelser, urskillningslösa och oproportionerliga. Bevisen som finns med i rapporten pekar i stället på att den omfattande förstörelsen av kraft- och vattenverk, liksom infrastruktur för transporter som är nödvändiga för leveranser av mat och humanitär hjälp, var medveten och integrerad del i en militär strategi, säger Kate Gilmore, biträdande generalsekreterare för Amnesty International i ett pressmeddelande från Amnestys svenska sektion.

Pressa civilbefolkningen


Nyhetsbyrån TT har gjort en sammanställning på siffror från Libanons regering över krigets förstörelse. 80 broar, 94 vägar, flygplatser, hamnar och vattenverk har förstörts. 1 183 libaneser har dödats och omkring 40 israeler. Amnesty uppskattar att 25 procent av Libanons befolkning drevs på flykt på grund av ”ett mönster av urskillningslösa och oproportionerliga attacker”.
Som stöd för det hänvisar organisationen till uttalanden från israeliska militärer som tyder på att förstörelsen av den civila infrastrukturen verkligen var ett mål för Israels militära angrepp för att den vägen kunna pressa den libanesiska regeringen och civilbefolkningen att ta avstånd från Hizbollah. Resultatet blev istället det omvända.
”Attackernas mönster om påstående gör att Israels påstående om att detta varit oavsiktliga skador inte är trovärdigt. Civila offer på bägge sidor förtjänar rättvisa. Övergreppens allvarliga natur gör att en utredning av parternas agerande är än mer brådskande. De som har begått krigsförbrytelser måste ställas inför rätta och offren måste får kompensation”, skriver Amnesty.

Kjell Pettersson
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post13

Dyr nota för bombkrig

MellanösternPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:49
(Internationalen 21 augusti 2006)

Israels bomber har förstört infrastruktur i Libanon till ett värde av minst 20 miljarder kronor. Och kostnaderna kommer att stiga ytterligare när södra Libanon tas med i beräkningarna.


– Jag har aldrig sett så mycket förödelse på så kort tid. Det är det värsta jag har sett sedan 70-talet, säger Fadl Chalak, som leder Rådet för utveckling och återuppbyggnad i Libanon, till Los Angeles Times.
Han har sett många krig, och han intygar att inget har varit så intensivt som de senaste veckornas israeliska attacker mot Libanon.
Och Rådet för utveckling och återuppbyggnad i Libanon slår nu fast att notan för reparationerna av allt som förstörts av Israels bomber kommer hamna på minst 20 miljarder kronor. Förmodligen kommer kostnaderna att stiga ytterligare vid en närmare inventering. Mycket av det som har förstörts i södra Libanon har ännu inte tagits med i beräkningarna, då de inte har kunnat undersökas.

Lång lista

Listan på förstörda byggnader, vägar och broar är lång. Norska Klassekampen uppger att Israels angrepp har trasat sönder 120 broar, hundratals vägar, tre flygplatser, mer än tio fabriker och oräkneliga bostadshus. Och förutom den miljökatastrof som bombningen av oljekraftverket Jiyeh söder om Beirut innebär, som resulterat i att 15 000 ton olja har runnit ut i Medelhavet, så medför en återuppbyggnad stora kostnader. Det kommer att kosta 700 miljoner kronor.
– Vi har återuppbyggt landet så många gånger, och jag är så less på det, säger Fadl Chalak till Los Angeles Times.

Kent Werne
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post12

Övergreppen fortsätter

MellanösternPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:47
(Internationalen onsdag 19 juli 2006)

Palestinierna har inta bara förlorat allt som skulle kunna göra deras liv drägligt. Genom världssamfundets reaktioner har de också tagits ifrån rätten att försvara sig mot Israels ständiga övergrepp.

Att göra en människa galen är lätt
Ta ifrån honom allt
Titta så konstigt han bär sig åt


Inga bevingade ord tycks passa bättre in på de palestinier som nu hör bomberna falla i den operation som den israeliska armén - enligt vad som antagligen är ett utslag av bisarr ironi - kallar för Operation summer rain.

Det är inte bara det att dödssiffrorna i Libanon och Gaza för närvarande överstiger 250 personer, medan offren på den israeliska sidan är tolv. Världens fjärde största militärmakt har inte bara på ett häpnadsväckande sätt återupptagit en ockupation som omvärlden trodde att den sedan länge hade avslutat. Palestinierna har inte bara successivt förlorat sin mark, sina hus, sitt vatten, sina försörjningsmöjligheter och sin rörelsefrihet genom israelernas ständigt lika giriga annekteringar. De har inte bara i många år tvingats leva under upprörande spartanska materiella omständigheter i flyktingläger och som fångar i sina egna städer.
Genom världssamfundets reaktioner har de också tagits ifrån rätten att försvara sig mot det övergrepp som pågått under hela 90-talet och 2000-talet. Och genom medierna har de också fråntagits möjligheten att uppmärksamma andra på sin orättvisa situation.

Men i de svenska nyhetskanalernas rapportering framstår israeler, palestinier och libaneser som likvärdiga parter i ett krig, som lika goda kålsupare i en oförståelig, religiös konflikt.
Gazas Qassam-raketer jämförs med den allra mest högteknologiska utrustningen, som Israel mer eller mindre fått till skänks från den amerikanska armén.

Att medierna sedan väljer att tro att det hela handlar om att få tillbaka en kidnappad soldat gör situationen i det närmaste pinsam – men ingen ifrågasätter påståendet på allvar, av rädsla för att kringgå den journalistiska så kallade neutraliteten.

Den verkliga ambitionen från Israels sida är förstås att krossa Hamas och Hizbollah och att därmed ödelägga det lilla uns av civilsamhälle som palestinierna har kvar (Hamas valdes trots allt i demokratiska val), under förevändningen att de båda organisationerna har begått terrorhandlingar. Men att man inte kan bomba sönder terrorn vet israelerna mycket väl. De har försökt förut, och det har inte lyckats då. Som förhandlingspartners i alla de olika fredsprocesserna har landet faktiskt varit så fatalt uselt att man skulle kunna misstänka att de inte alls vill ha någon fred, utan fortsätta att upprätthålla sitt permanenta krigstillstånd tills palestinierna helt ger upp idén om att bo kvar i sina kringrända enklaver.

Men det finns också ett mått av stormaktspolitik över invasionen av Libanon, som syftar till att visa musklerna för resten av länderna i Mellanöstern och få dem att bryta med, eller ogiltigförklara Hizbollah, och att få dem att bli samarbetspartners i det israeliska projektet. Drömmen om ett Eretz Yisrael, ett Storisrael lever kvar, men i en ny tappning – nu räcker det med att totalt dominera länderna i sin omgivning.

Att USA dessutom väljer att blockera varje ingripande från FN:s säkerhetsråd är inte ämnat att förvåna – sedan 90-talets början har USA konsekvent stött Israel i varje enskilt mellanhavande, och när de någon gång markerat missnöje har det aldrig följts av några sanktioner. Eftersom hela den övriga världen på ett närmast lobotomerat sätt följt USA:s utrikespolitik, väljer nu de flesta inflytelserika FN-länder som vanligt att hålla sig taktiskt passiva.

Det inklusiderar också den svenska utrikesministern Jan Eliasson, vars enda bragd hittills är att försöka få hem svenskarna från det Libanon som tillfälligt förvandlats till ett helvete. Och det är ju bra. Men det vore ännu bättre om Eliasson kunde förespråka en omedelbar israelisk reträtt och verka för att förbjuda israelerna att kränka palestiniernas och libanesernas luftrum, att sluta köpa israeliska vapen av Israel och att införa långvariga ekonomiska sanktioner – det enda som i längden skulle kunna få stopp på den skenande galenskapen hos den israeliska regeringen.
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post11
Next »