Solidaritet utan Gränser

Solidaritet utan Gränser

Solidaritetsorganisation

med anknytning till Socialistiska Partiet.

Bedriver/har bedrivit stödarbete för Palestina och för jordlösa i Uruguay, informationsarbete om stödprojektet i Uruguay samt om utvecklingen i Latinamerika, samlat in stöd till katastrofdrabbade i Sri Lanka och Pakistan med mera.

Från Muzaffarabad med hopp

AsienPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:33
(Internationalen 28 dec 2005)

Internationalens Farooq Sulehria besöker för första gången sedan jordbävningen i oktober i år Muzaffarabad, det pakistanockuperade Kashmirs huvudstad. Bland ruiner, tält och turkiska flaggor möter han sorg och ilska, men också hopp och framtidstro.

Muzaffarabad är huvudstad i den pakistanockuperade delen av Kashmir. Från Pakistan kan man nå Muzaffarabad via två vägar: antingen via vägen som går från Pakistans huvudstad Islamabad eller den som går genom den nordvästra gränsprovinsen. De som begagnar sig av den förstnämnda rutten kommer fram till Muzaffarabad där staden är som vackrast: Domail. Här omfamnar floderna Jehlum och Neelum varandra, och här passerar man den nyupprättade domstolsbyggnaden i vit marmor innan man når stadskärnan. Att komma till Muzaffarabad från den nordvästra gränsprovinsen är förvisso inte mindre fascinerande. Då når man staden via en sick-sackande väg som stiger ner från bergstopparna och ringlar vidare in i dalen.

Jag brukar anlända via den förstnämnda rutten och lämna via den andra. Så gör jag också när jag besöker staden denna gång. Förr i tiden gjorde jag det för att försöka fånga in något av den förstummande skönheten i denna lummiga, gröna dalgång. Den här gången gör jag det för att, med tungt hjärta, bevittna förstörelsen efter jordbävningen den 8 oktober.

Eftersom jordbävningens epicentrum låg nära Muzaffarabad var förstörelsen där, och i hela Kashmir, enorm. På några ögonblick lades inte bara Muzaffarabad i ruiner – staden förlorade också över tjugo, kanske trettio, tusen av sina söner och döttrar.

Märkliga tankar far genom huvudet när jag närmar mig staden. Ju närmre jag kommer, desto mindre önskar jag komma fram. Även om jag vet vad som väntar i Muzaffarabad så har jag svårt att behärska mig.

Vad som slår mig först av allt är att de förut så grönskande bergstopparna som omger Muzaffarabad har blivit kala och svarta. Senare får jag höra att jordbävningen fått bergen att flytta sig flera meter.

Jag lärde känna Muzaffarabads polischef, Masood Rehman, när vi gick på universitetet tillsammans. Förr i tiden var han frihetskämpe och studentledare. Hans hem brukade var min tillfälliga boning när jag befann mig i Muzaffarabad. Under studentåren gick vi på åtskilliga politiska möten, drev omkring, läste dikter och utforskade de historiska platser och monument som fanns kvar. Jag blev riktigt arg på honom när han gick och tog anställning i den lokala poliskåren.

”Jag har en familj att ta hand om. Jag är inte lika lyckligt lottad som du”, sa han. ”Nästa gång du bränner en pakistansk flagga på bron i Muzaffarabad kommer mina mannar och ger dig en omgång”, varnade han och refererade till en demonstration vi båda deltagit i en gång.

För två år sedan besökte jag honom i Muzaffarabad. Då hade han hunnit bli far till två barn. Hans dotter var knappt två månader gammal, sonen var två år. Det var Masoods ansikte och hans söta små barn som blixtrade förbi framför ögonen på mig när jag hörde om jordbävningen på radion hemma i Sverige på lördagsmorgonen den 8 oktober.

Masood och hans familj överlevde. ”Jag hade varit ute på jobb och klev in på en polisstation när jag plötsligt hörde ett märkligt mullrande ljud. Det lät som om himlen skulle falla ner. Innan jag hann förstå vad som var på gång hade en konstapel dragit ut mig på gatan. Just då rasade taket in. Och när jag låg på marken i dammet och röken såg jag hur skolbyggnaden mitt emot kollapsade. Vi sprang till skolan, utan att ännu ha förstått att det rörde sig om en jordbävning. Vi trodde att det här var två gamla byggnader som bara rasade ihop. En pojke som låg halvt begraven under bråten bad mig att inte lämna honom. Jag lyckades dra fram honom, men han dog senare i min bil”, berättar Masood när jag frågar honom var han befann sig när jordbävningen bröt ut. Det var inte förrän han hade lyckats få loss pojken och såg det stora dammolnet som svävade över staden som han förstod vad som hade hänt.
”Muzaffarabad förvandlades till en spökstad”, fortsätter han. ”Men nu har livet återvänt.” Basarerna har öppnat. Den gamla Madinamarknaden och den största basaren är utraderade, men affärerna längs de stora gatorna har öppnat. Elektriciteten återupprättades efter en vecka, vilket hjälpte till att återuppväcka staden. Vägarna rensades från bråte inom några dagar. Överallt pågår byggnadsarbeten.

Men det här är inte det Muzaffarabad jag lärde känna under alla mina mina besök här. Bekanta platser och byggnader saknas, även om parlamentet och högsta domstolen står kvar. Sekretariatet, militärsjukhuset (där en av mina kusiner och hans familj låg begravda i bråte under ett dygn innan de räddades), universitetsområdet, premiärministerns hus och hela kvarteret av byråkratbostäder är alla borta. Framför alla dessa hus, och nästan alla andra hus jag besöker, har man rest tält. Alla stadens invånare bor i tält, från premiärminister och toppbyråkrater till vanligt folk. ”Kamrat! Vi har uppnått socialism, åtminstone för stunden”, säger Masood när vi passerar resterna av premiärministerns hus.

Det känns svårt att skratta, men många kashmirer som jag träffar skämtar gärna om sin situation så fort tillfälle bjuds. ”Åt helvete med mullorna! Vet du vad Farooq? De flesta skador som folk drabbades av under jordbävningen var nackskador. Vet du varför?” frågar Ahmad, en gammal vänsteraktivist som alltid reta upp de troende i sin närhet. ”Nej, varför då?” undrar jag. ”För att mullorna har sagt åt folk att böja sina huvuden inför Gud om det blir jordbävning. Många hukade ner för att be istället för att springa ut ur sina kollapsande hus och fick nackarna krossade.”

De skadade husen, kollapsade byggnaderna och söndertrasade vägarna påminner mig om scener ur gamla krigsfilmer från Berlin efter bombanfallen under andra världskriget, medan tältstäderna återkallar bilder från inbördeskriget i Afghanistan. Vid utbrottet av det afghanska inbördeskriget 1979 var sådana tältstäder en vanligt förekommande syn i den del av den nordvästra gränsprovinsen i Pakistan som gränsar till Afghanistan.

Tälten är ofta av dålig kvalité. Enligt flera som jag pratar med kom aldrig de högkvalitativa tält som några av de skandinaviska länderna donerade fram till de drabbade här. En allmänt spridd uppfattning är att militären behåller dessa tält för sig själv.

Militären och militärregeringen har kritiserats hårt för sin oförmåga att agera snabbt. ”Fjorton tusen liv kunde ha räddats om myndigheterna hade agerat omedelbart i Muzaffarabad”, säger en aktivist från en kashmirbaserad välgörenhetsorganisation. Jag känner inte till några fakta som kan styrka den anklagelsen, men både militären och regeringen kritiseras hårt av alla jag pratar med. Däremot prisar alla NGO:ernas insatser, de utländska hjälparbetarna och fundamentalistgrupperna.

Bland de internationella hjälparbetarna på plats har turkarna vunnit stadens hjärtan. Det mesta material som donerats, särskilt tälten, bär avsändarländernas flaggor. Och den turkiska flaggan syns överallt i staden.

”Turkarna var först på plats. Det bästa de gjorde var att de kom med rent vatten och genomförde en massvaccination som förhindrade att en epidemi utbröt”, berättar Masood.
Andra som fått mycket beröm för sina insatser är de fundamentaliststyrda NGO-erna Al Khidmat, som kontrolleras av Jamaat Islami, och Jamaat ud Dawa, som har kopplingar till al-Qaida. ”Under de första dagarna var det de skäggiga som trotsade stanken och drog fram döda kroppar och begravde dem. Ingen annan var villig att utföra detta viktiga och svåra jobb”, säger agnostikern Ahmad. Och det är precis vad flera politiska aktivister, medlemmar i vänstergruppen JKNSF eller de sekulära nationalisterna i JKLF, berättar för mig under min vistelse i Muzaffarabad.

Det är egentligen självklart. Fundamentalisterna har enorma resurser till sitt förfogande. Och de har det nödvändiga nätverket. Det är dessa grupper som den pakistanska militären ägnar sig åt att etablera i Kashmir på bekostnad av de en gång starka sekulära nationalisterna.
Men vad som fascinerar mig mest är nödhjälpslägret som rests av sikherna. Det var det första lägret på plats. Även andra religiösa minoriteter har satt upp hjälpläger. Bland annat den hårt förföljda sekten Ahmadia, som driver ett utmärkt läger utanför staden. ”De bästa lägren drivs av Ahmadia eller Aga Khan”, påpekar Adalat, en britt-kashmirier som arbetar för Kashmir Charitable Trust.

Min vistelse i Muzaffarabad har spräckt några av de myter jag bar på när jag landade i Lahore med flyget från Sverige. En av dessa vitt spridda myter är att den pakistanska armén kontrollerar pengarna som distribueras till de drabbade. Detta är en lögn. Militären har inget som helst ansvar för dessa pengar. Militären ansvarar bara för distributionen av materiell nödhjälp. Pengarna distribueras av Kashmirs regering genom trepartskommittéer bestående av medlemmar nominerade av militären, regeringen och det lokala parlamentet.

En annan vida spridd myt är att unga flickor i kaoset efter jordbävningen ska ha kidnappats av gäng som driver bordeller. Detta visade sig vara inget annat än dålig journalistik från delar av pakistanska media. ”Muzaffarabad hägnades in i fyra dagar. Ingen pojke eller flicka fick lämna staden om de inte kunde bekräfta att mannen i deras sällskap var en släkting”, berättar en polis.

Inga banker länsades heller, även om viss plundring förekom dagen efter jordbävningen.
När jag lämnar Muzaffarabad, efter att ha sovit en natt i ett tält framför Masoods hus, så är det med blandade känslor. Medan de tragiska berättelserna jag fått höra av stadens invånare och den massiva förstörelsen gjort mig deprimerad, så har invånarnas vilja att resa sig och överleva, och det outtröttliga arbete som heroiska hjälparbetare från hela världen utför här, fyllt mitt hjärta med hopp.
Ja, faktiskt, jag lämnar Muzaffarabad med hopp.

Farooq Suhleria
Översättning och bearbetning: Rikard Johansson
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post8