Solidaritet utan Gränser

Solidaritet utan Gränser

Solidaritetsorganisation

med anknytning till Socialistiska Partiet.

Bedriver/har bedrivit stödarbete för Palestina och för jordlösa i Uruguay, informationsarbete om stödprojektet i Uruguay samt om utvecklingen i Latinamerika, samlat in stöd till katastrofdrabbade i Sri Lanka och Pakistan med mera.

Övergreppen fortsätter

MellanösternPosted by Solidaritet utan Gränser 2007-03-28 16:47
(Internationalen onsdag 19 juli 2006)

Palestinierna har inta bara förlorat allt som skulle kunna göra deras liv drägligt. Genom världssamfundets reaktioner har de också tagits ifrån rätten att försvara sig mot Israels ständiga övergrepp.

Att göra en människa galen är lätt
Ta ifrån honom allt
Titta så konstigt han bär sig åt


Inga bevingade ord tycks passa bättre in på de palestinier som nu hör bomberna falla i den operation som den israeliska armén - enligt vad som antagligen är ett utslag av bisarr ironi - kallar för Operation summer rain.

Det är inte bara det att dödssiffrorna i Libanon och Gaza för närvarande överstiger 250 personer, medan offren på den israeliska sidan är tolv. Världens fjärde största militärmakt har inte bara på ett häpnadsväckande sätt återupptagit en ockupation som omvärlden trodde att den sedan länge hade avslutat. Palestinierna har inte bara successivt förlorat sin mark, sina hus, sitt vatten, sina försörjningsmöjligheter och sin rörelsefrihet genom israelernas ständigt lika giriga annekteringar. De har inte bara i många år tvingats leva under upprörande spartanska materiella omständigheter i flyktingläger och som fångar i sina egna städer.
Genom världssamfundets reaktioner har de också tagits ifrån rätten att försvara sig mot det övergrepp som pågått under hela 90-talet och 2000-talet. Och genom medierna har de också fråntagits möjligheten att uppmärksamma andra på sin orättvisa situation.

Men i de svenska nyhetskanalernas rapportering framstår israeler, palestinier och libaneser som likvärdiga parter i ett krig, som lika goda kålsupare i en oförståelig, religiös konflikt.
Gazas Qassam-raketer jämförs med den allra mest högteknologiska utrustningen, som Israel mer eller mindre fått till skänks från den amerikanska armén.

Att medierna sedan väljer att tro att det hela handlar om att få tillbaka en kidnappad soldat gör situationen i det närmaste pinsam – men ingen ifrågasätter påståendet på allvar, av rädsla för att kringgå den journalistiska så kallade neutraliteten.

Den verkliga ambitionen från Israels sida är förstås att krossa Hamas och Hizbollah och att därmed ödelägga det lilla uns av civilsamhälle som palestinierna har kvar (Hamas valdes trots allt i demokratiska val), under förevändningen att de båda organisationerna har begått terrorhandlingar. Men att man inte kan bomba sönder terrorn vet israelerna mycket väl. De har försökt förut, och det har inte lyckats då. Som förhandlingspartners i alla de olika fredsprocesserna har landet faktiskt varit så fatalt uselt att man skulle kunna misstänka att de inte alls vill ha någon fred, utan fortsätta att upprätthålla sitt permanenta krigstillstånd tills palestinierna helt ger upp idén om att bo kvar i sina kringrända enklaver.

Men det finns också ett mått av stormaktspolitik över invasionen av Libanon, som syftar till att visa musklerna för resten av länderna i Mellanöstern och få dem att bryta med, eller ogiltigförklara Hizbollah, och att få dem att bli samarbetspartners i det israeliska projektet. Drömmen om ett Eretz Yisrael, ett Storisrael lever kvar, men i en ny tappning – nu räcker det med att totalt dominera länderna i sin omgivning.

Att USA dessutom väljer att blockera varje ingripande från FN:s säkerhetsråd är inte ämnat att förvåna – sedan 90-talets början har USA konsekvent stött Israel i varje enskilt mellanhavande, och när de någon gång markerat missnöje har det aldrig följts av några sanktioner. Eftersom hela den övriga världen på ett närmast lobotomerat sätt följt USA:s utrikespolitik, väljer nu de flesta inflytelserika FN-länder som vanligt att hålla sig taktiskt passiva.

Det inklusiderar också den svenska utrikesministern Jan Eliasson, vars enda bragd hittills är att försöka få hem svenskarna från det Libanon som tillfälligt förvandlats till ett helvete. Och det är ju bra. Men det vore ännu bättre om Eliasson kunde förespråka en omedelbar israelisk reträtt och verka för att förbjuda israelerna att kränka palestiniernas och libanesernas luftrum, att sluta köpa israeliska vapen av Israel och att införa långvariga ekonomiska sanktioner – det enda som i längden skulle kunna få stopp på den skenande galenskapen hos den israeliska regeringen.
  • Comments(0)//sug.socialistiskapartiet.se/#post11