Öppna Gränser

Öppna Gränser

Öppna Gränser

En sajt med Socialistiska Partiets invandrings- och flyktingpolitiska material

Gör godheten möjlig

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 19:02:59

I mer än ett år har det pågått en debatt om integration, segregation och socialisters perspektiv på antirasistiskt arbete i våra spalter. Nu har en ny debattör gett sig in i den diskussionen. Den radikala vänsterns uppgift är att att organisera dem som kan organisera andra, skriver Ahmad Berger. Han vill bredda frågan om integration av "invandrare" till att även gälla andra grupper som drabbas av diskriminerande normer. Röda Rummet 3-4/2003.

I dagens Sverige bor människor som råkar vara födda i 102 olika länder, sägs det. Med andra ord så finns en majoritet av världens länder "representerade" i Sverige. Och ändå talar vi om att integrera Dem/Världen i Sverige och inte tvärtom!

Vilka är då dessa människor som ska integreras? Vilka är dessa invandrare? Inte menar vi väl amerikanerna, tyskarna, danskarna eller holländarna? Vad vi egentligen diskuterar i dessa sammanhang är underförstått "svartskallarna", de som kommer "långt bortifrån" och antas vara de som behöver olika insatser för att kunna bli del av samhället. Ett samhälle som i sig exkluderar även andra som kommer från den egna socknen.

Ingen annanstans än just i debatten kring segregation och integration lyser paternalismen så tydligt och klart. Det skapas till och med statliga verk och projekt, och det sätts upp kriterier för integrationen; allt ifrån från att kunna "perfekt svenska" till att internalisera "svenska värderingar och attityder".

I flera år har debatten handlat just om vem som har tillräcklig makt att kunna definiera mål och medel för integrationen. Diskussionen har trots väsentliga olikheter förts av dem som faktiskt har makten att uttrycka sig, att göra sig hörda. Detta medan de som antas vara målet för integrationen, de segregerade, arbetslösa, lyser med sin frånvaro.

Ofta talar vi om ett "mångkulturellt samhälle" medan det i våra segregerade stadsdelar bara råder en kultur: tystnadens kultur. Människor som borde kräva både individuella och kollektiva rättigheter har blivit tysta och icke-krävande. Kan det möjligtvis bero på att dessa människor har fråntagits - för att låna sociologen och författaren Joachim Israels ord - den mest grundläggande mänskliga rättigheten, nämligen rätten att kräva rättigheter?

Debatten har istället förts i all välmening av de människor som är medvetna om sina rättigheter och har möjligheten att använda sig av dem. I denna debatt har två olika perspektiv utkristalliserats:

Dels "essentialisterna" som menar att syftet med integrationen inte är något annat än att de som är annorlunda skall internaliseras i den västerländska kulturen och acceptera dess värden och normer. Och dels "dekonstruktivisterna", som anser att en sådan strategi innebär en utestängning av alla dem som inte ingår i normen, det vill säga invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella, etcetera. Medan essentialisterna anklagar dekonstruktivisterna för att stå för en normlös kulturrelativism anser det senare lägret att essentialisterna står för en förevigad eurocentrism och diskriminerande normbildning.

Den radikala vänstern

Min fråga gäller ändå den radikala vänstern: Var står vi i denna debatt och vilken är vår största utmaning? Vi kan ju ändå inte mena att vi själva står över de normer och värderingar som råder i samhället. Faktum är att, i mångt och mycket och i varierande grad, reproducerar den radikala vänstern samma normgivande värderingar som omger oss i det samhälle vi lever i. Det räcker bara att titta tillbaka några år och se vad en del av den radikala vänstern ansåg om homosexualitet, könens jämlikhet eller för den delen om flyktingar från östra Europa.

Vi inom den radikala vänstern måste höja blickarna och se sambandet mellan den förtryckande normen och samhällsstrukturen å ena sidan och integrationsfrågan å andra sidan.

Invandrarna, kvinnorna, funktionshindrade, homosexuella, med flera drabbas, diskrimineras och utesluts av samma struktur som gör den vita, högutbildade, heterosexuella mannen (som dessutom saknar synliga och osynliga funktionshinder) till norm, till normalitet.

Jag vill förstås inte förenkla frågan eller släta ut skillnaderna mellan dessa grupper. Sådana skillnader finns, är verkliga och ibland visar de sig till och med i form av interna motsättningar. Men om vi inte ser likheten i att bli diskriminerad utifrån en till normen relaterad olikhet, och om vi inte arbetar för att skapa en enhet i kampen mot den exkluderande normen så riskerar vi att göra också integrationen till en minoritetsfråga. Detta medan diskrimineringen, sett utifrån mångfaldsperspektivet, handlar om en

normgivande struktur som urholkar rättvisan. Mångfaldsbegreppet är i sig ett radikalt begrepp eftersom det utgår ifrån att det förekommer diskriminering i samhället och att denna diskriminering beror på föreställningen om att alla inte kan vara jämlika!

Vi har i mångt och mycket arbetat med delarna i denna fråga men sällan med helheten som faktiskt är större än summan av delarna. Det är kanske också en förklaring till varför de viktiga aspekterna kön, klass och sexuell läggning i integrationsdebatten blivit mer eller mindre osynliga, och lämnat plats åt enbart etniciteten. "Integration med ens sammanhang till skillnad från anpassning, är en specifik mänsklig aktivitet. Integration är ett resultat av förmågan att anpassa sig själv till verkligheten plus den kritiska förmågan att välja och att förändra den verkligheten. I den utsträckningen människan förlorar sin förmåga att välja och är underkastad andras val, i den utsträckningen hennes beslut inte längre är hennes egna, eftersom de är resultatet av yttre föreskrifter, är hon inte integrerad utan snarare anpassad".

När den brasilianske pedagogen och socialisten Paulo Freire skrev dessa rader i boken Utbildning för befrielse hade han med största sannolikhet ingen tanke på våra förorter eller vår diskussion kring integrationens komplicitet i Sverige. Men han kan ändå ha rätt.

Har vänstern, utifrån Freires ord, någon uppgift? Mitt eget svar är utan tvekan ett stort JA. Detta eftersom jag tolkar hans ord som en uppmaning till att bli delaktig i sitt eget öde, i att definiera och framförallt förändra den verklighet man lever i. Visst känner vi igen orden, eller"¦?

Vår uppgift är således att organisera dem som kan organisera andra för att de själva ska kunna definiera sin verklighet och hur den skall förändras. Integrationens mål kan inte definieras av oss eller andra än de om är målet för integrationen. Det är också vår uppgift att studera helheten, att se sambandet mellan diskrimineringen av alla som på ett eller annat sätt anses stå utanför normen, och att hitta sätt för att sammanföra dessa grupper.

Den radikala vänstern har med tanke på sin kvantitativa storlek gjort en hel del arbete i förorterna, och har till och med ett stigande antal medlemmar av en annan etnisk bakgrund i sina led. Men det räcker inte att enbart vara "goda". Bertolt Brecht skrev: "I stället för att bara vara goda, sträva efter att frambringa ett tillstånd som gör godhet möjlig, eller ännu hellre gör den överflödig!"

Vi kanske inte just idag kan göra godheten överflödig eftersom det innebär mycket mer än att arbeta inom samhällets nuvarande ramar. Men vi är absolut manade i att organisera och skapa förutsättningar som gör godheten möjlig!

Ahmad Berger