Öppna Gränser

Öppna Gränser

Öppna Gränser

En sajt med Socialistiska Partiets invandrings- och flyktingpolitiska material

Vilket Maktperspektiv?

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 18:35:27

I Röda rummet 1 2003 fanns artikeln Den svenska krutdurken där Christer Norlin gav sin syn på hur socialister kan bekämpa segregationen. I numret efter skrev Agnes Callewaert och Stefan Öberg en kritisk replik och i förra numret återkom Norlin. Nu ger sig Babak Rahimi in i debatten och konfronterar Norlins ståndpunkter med kritiska frågor: Varför falla undan för socialdemokratisk politik som innebär att invandrare utestängs? Tidskriften Röda Rummet 1/2004

Christer Norlins (CN) långa och informativa artikel i Röda Rummet 1/2003 har väckt debatt under året. Finns det någon vinst med att diskutera den artikeln ett år senare, kanske någon undrar. Ja, en hel del har hänt under året. Positionerna är flyttade och debatten om integration är fortfarande het. Hur ska socialister och kommunister ställa sig? Min avsikt är inte att ifrågasätta CN:s intentioner utan jag vill, med hans artikel som utgångspunkt, visa att det finns ett maktperspektiv som han - såväl som många andra - blundar för i den offentliga integrationsdebatten. Jag vill också diskutera rasifieringen av arbetarklassen.

CN redogör i sin artikel både för hur den svenska integrationspolitiken ser ut och för hur han ville att den ska vara. Han tar upp flera perspektiv och säger både det ena och det andra. Men eftersom han utgår från empiri saknar artikeln en teoretisk ram, vilket gör det svårt att gissa sig till hur Norlins integrerade idealsamhälle ser ut. Det skulle vara orättvist mot CN (och trötta ut läsaren) om jag försöker referera hans argument. Med betoning på att hans artikel både är innehållsrik - vad det gäller praktiska erfarenheter - och motsägelsefull, uppmanar jag den som inte minns innehållet att läsa den. Mina frågor blir sedan: finns det ett inbäddat maktperspektiv i CN:s bild av social integration? Och: borde i så fall inte socialister bryta med detta? Mitt svar på dessa frågor är: ja och jo. Låt oss se vad CN har att säga. I ett tänkt introduktionssamtal med en person som invandrat till Sverige tänker han sig att den nyanlände får informationen att "Det här kräver vi av dig, det här kan du kräva av oss och så här kan vi komma överens om att göra för att nå det här målet." Jag vill hävda att detta visar på CN:s normativa synsätt.

För att inte anklagas för att vara abstrakt föreställer jag mig själv och CN i ett introduktionssamtal vid min ankomst till Sverige. Jag kommer dit bärande på mina identiteter - både de jag hade med mig som gjorde mig till flykting och dem jag skaffade mig när jag landade i Sverige - och CN bär på sina. Som kommunist och nyanländ invandrare skulle jag (om vi nu hade detta introduktionssamtal) säkert ha frågat honom: Vilka är "ni" och vem har gett er rätten att bestämma vilka krav jag kan ställa på det samhälle jag ska leva och trivas i och vem har bestämt målet?

Vad skulle jag ha fått för svar? Kanske att: "Jag är en representant för den socialistiska rörelsen i Sverige som välkomnar dig hit. Vi är medvetna om att Sverige, tillsammans med andra västmakter, byggt sin välfärd på utsugning av Syd. Vi är medvetna om att folkvandringar - vare sig det beror på krig och fattigdom eller på jakt efter arbete och bättre levnadsvillkor - är resultat av den globala ojämna resursfördelningen som förvärrats av att nyliberalismen skaffat sig hegemoni i det kapitalistiska världssystemet. Vi är medvetna om att den nuvarande globaliseringsprocessen skapar ännu större klyftor mellan Nord och Syd och vi är i färd med att stoppa den, för rättvisans skull. Vi har insett vikten av att mobilisera den svenska arbetarrörelsen, oavsett etnisk bakgrund, i kampen för socialism och eftersom du med ditt nuvarande förhållande till produktionsmedlen är en del av den svenska arbetarklassen, välkomnar vi dig in i denna kamp." Eller?

Drömma kan man ju alltid göra, men i det verkliga livet skulle jag ha fått andra svar. De maktstrukturer, som möjliggör för marknaden att bestämma över våra öden, känner vi alla till. Jag vet lika väl som CN att den revolutionära delen av arbetarrörelsen i Sverige är för svag för att sticka ut huvudet och bli representant för det "svenska".

Gråsossens uppfattning om att invandringen kostar och att "vi" inte har råd med dem dominerar. Desperat över att välfärdsstaten håller på att jämnas med marken, kräver socialdemokratins representanter (som i Malmö) att invandrarna fråntas rätten att fritt välja bostadsort, att invandrare ska ge upp kravet på skälig lön för sitt arbete som motsvarar ens färdigheter och utföra samma arbete som "praktik" för att bli berättigad för socialbidrag. Det "krävs" att man lär sig språket. När det gäller den sociala segregationen har socialdemokratin lyckats "kulturalisera" problemen. Det finns därmed inget i infrastrukturen som skapar segregation utan det sker i överbyggnaden (kulturen), och då inte ens i "vår" samhällskultur utan i den som kommit till Sverige genom invandring, det vill säga kulturen i "de andra" - länderna i Syd.

Jag vill inte tillskriva CN några av dessa uppfattningar. De som har läst hans artikel har säkert hunnit bilda sig en uppfattning. Jag anser att det är hans egen uppgift att positionera sig i förhållande till den rådande integrationspolitiken. Socialdemokraternas starke man i Malmö, Ilmar Reepalu, kräver ett femårigt invandringsstopp till Malmö och får stöd av moderaterna, ett år efter att CN i sin artikel skrev att "Lagen om eget boende bör rivas upp". Statsminister Göran Persson pratar om "social turism" för att exkludera polska säsongsarbetare från sociala försäkringar, ett år efter att CN i sin artikel beskrev arbetskraftsinvandring och gästarbetare som enbart kapitalägarnas intresse "för att uppnå än hårdare konkurrens om arbetstillfällena, så klassmässig splittring och därmed dumpa löner och arbetsförhållanden..." och med det i praktiken uppmanade till kamp mot fri folkvandring.

Den som i dessa exempel inte ser maktstrukturer som gör invandrare till underordnad eller hittar spår av den slutna folkhemstanken i CN:s resonemang räcker upp en hand! Christer Norlin får naturligtvis ha de idéer han vill men för en insiktsfull kommunist skulle dessa exempel räcka för att se behovet att revidera sin uppfattning i integrationsfrågan.

Integration på vems villkor?

Jag funderar vidare på mitt fantiserade introduktionssamtal med Christer Norlin och frågar mig vad "vi"-et står för. Refererar det till den revolutionära svenska arbetarrörelsen eller till "etniska" svenskar? Det tål att fundera över. I sin replik till CN i Röda rummet frågade Agnes Callewaert och Stefan Öberg vad CN menade med "vi". Det undrar jag också. Jag undrar även över vad det är jag ska integreras i? Folkrörelser som ideologiskt och praktiskt underkastat sig socialdemokratins dominans? Innehåller CN:s integrationsförslag en översyn av målsättningar för dessa rörelser? Ett samtal med oss som kommit hit över målet med integration och innehållet i dessa sociala rörelser? Svar: Nej!

Tyvärr är CN inte ensam. Aktivister och organisatörer i gräsrotsrörelser ignorerar både den kraft som finns bland den segregerade delen av arbetarklassen och vikten av att anpassa kampens villkor så att de tilltalar oss invandrare. Kritiken i detta fall drabbar främst den radikala delen av arbetarrörelsen. Ta EMU-omröstningen som exempel. Det visade sig att andelen ja-sägare bland invandrare var större än i hela befolkningen, trots att invandrare långsiktigt drabbas mest av både den monetära unionen och EU i sin helhet. Läs Nej-sidans argument för att förstå varför. Där fanns inte mycket om EMU:s effekter på Syds ekonomi. Inte mycket om att gamla kolonialmakter (tro mig: majoriteten av invandrarna skulle förstått vad man menade!) håller på att omstrukturera sig. Den nykoloniala aspekten av EU och EMU saknades i debatten, som i stället handlade om att "med EMU får du sämre arbetsförhållande och lägre löner". De argumenten bet inte på den som vare sig har jobb eller lön. Hur många sociala rörelser idag har format sin samhällskritik utifrån invandrarnas perspektiv? Innan CN förespråkar att invandrarna ska dras in i organisationerna bör han fundera över målet och medlen i dessa organisationer.

Etnisk segregation - och diskriminering - är inget som har kommit till Sverige med invandringen. Sveriges minoritetsgrupper, inklusive det samiska ursprungsfolket, har alltid varit segregerade. Det är först de senaste åren som en sorts minoritetsstatus erkänts för fyra svenska etniska grupper; samer, romer, judar och finlandssvenskar. Resten, inklusive invandrarna, saknar ett erkännande som minoritetsgrupper i det svenska samhället och betraktas därför inte som en del av samhället. Rätten att definiera "den andre" ligger fortfarande hos den vite mannen. Och uppdelningen i det "svenska samhället" kontra "invandrarområde", som även finns i CN:s artikel, har sitt ursprung i detta icke-erkännande.

Eftersom CN gillar hänvisningar till forskningsarbete kan jag informera om att en statlig maktutredning kring integration och utanförskap just pekar på att det existerar diskriminerande strukturer i samhället som skapar invandrare och håller dem utanför. Massoud Kamali, som leder utredningen, säger att integration handlar om att bryta maktstrukturer. I ett annan forskningsarbete, Exkluderingen av invandrare i stadspolitiken, som jag recenserade för Röda Rummet (nr 1 2003) analyseras fyra former av samhällelig maktutövning som innebär exkludering av "de andra". En av dessa metoder - att på förhand bestämma vad invandrarna kan kräva och vad de kan få ut av integrationsprocessen - anser jag att också CN använder sig av.

Exkluderingen av makt sker delvis genom detta synsätt, där Sverige redan i problemformuleringen framställs som ett homogent samhälle i vilket invandrarna skall integreras. Där är det "vi", svenskar, som ska definiera vad som är integration. Makten över målen för, och definitioner av, integration är ett av de privilegier som stannar hos den vite mannen, svensken, i integrationsprocessen. I den mån svenska kvinnor tillkämpar sig positioner i maktapparaten tillåts även de att delta i problemformuleringen. Föreställningen att invandrare behöver social kontakt mer än vad de behöver en dräglig ekonomi dominerar så mycket i svenskens tankevärld att rätten till arbete med lika lön förvandlas till rätten till permanenta sysselsättningsåtgärder inom en alltmer segregerad arbetsmarknad.

Liknande exkludering finns i boendefrågan. Föreställningar skapas om att invandrarna (människor från hundratals olika nationer) vill bo tillsammans. Detta rättfärdigar att fastighetsbolag och politiker försummar att föra en bostadspolitik som bryter segregationen. Förståelsen för att boendesegregationen har socioekonomiska orsaker som måste lösas på annat sätt trängs undan, och ansvaret för att skaffa lämpliga bostäder till även större flyktingfamiljer försvinner ut i rymden tillsammans med den sociala bostadspolitiken.

Samma exkludering finns när man tittar på föreningarnas roll i invandrarnas sociala och politiska organisering. Här glömmer man oftast bort att dessa föreningar i många sammanhang är den enda organiseringen av invandrare och att de kan spela en stor roll när det gäller att ta till vara deras intressen. Majoritetssamhällets rätt att begränsa invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter förstärks av den exkluderande politiken.

Den som har makten att konstruera och reproducera föreställningar och bilder av "den andre", framställer denne som oduglig och missanpassad enligt sina egna normer. I den nuvarande integrationsmodellen framställs invandrare i relation till "arbetande svenskar" som "de arbetslösa". Invandrare framställs som "de segregerade" i relation till "integrerade svenskar". Invandrare görs till "de kulturellt avvikande" i relation till den överlägsna svenska kulturen. Med dessa roller avväpnar man motparten politiskt. Invandraren har inget annat val än att gå med på att utföra ett ordinarie arbete för mindre lön - eller till och med socialbidrag - eftersom de som har makten har bestämt att detta är vägen ut ur segregering. Som kulturellt avvikande varelse har man, enligt rådande tankegång, sig själv att skylla om man blir diskriminerad.

Få inom arbetarrörelsen ser den invandrade arbetarklassen som en del av Sverige. I de bästa försöken kan man se en önskan om att invandrarna ska förenas med den svenska arbetarrörelsen, vilket även CN formulerar i sin artikel. Men ser han verkligen inte att Tensta, Rinkeby, Hammarkullen, Rosengård, Bergsjön med flera är de typiska arbetarkvarteren? Inser han att också långtidsarbetaslösa invandrare är en del av arbetarklassen? Eller stämmer marxistisk teori endast på dem som är blonda och blåögda? Jag undrar varför CN och andra socialister annars lägger sina teoretiska verktyg åt sidan när de arbetar för integration och därmed låter socialdemokratisk teori och organisation ta över den rörelse som vill bryta maktstrukturer.

Babak Rahimi
Artikelförfattaren är frilansskribent och redaktör för tidskriften Mana