Öppna Gränser

Öppna Gränser

Öppna Gränser

En sajt med Socialistiska Partiets invandrings- och flyktingpolitiska material

Öppna Gränser

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 19:27:50

Inledning

NÄR DETTA SKRIVS pågår sedan en längre tid förändringar och debatt i samhället kring frågor om invandring, gränser och rasism.

Byggnads och andra fack har fört en strid mot ett lettiskt företag som anställt lettiska arbetare till löner som lig- ger långt under de som finns avtalade i Sverige. Dagligen utvisas människor som inte uppfyller statens krav för att få bo i Sverige. Åter andra människor gömmer sig för att inte bli utvisade. Dagligen diskrimineras människor på grund av hårfärg, klädsel eller efternamn. Rasister sprider hatpropaganda och begår våldshandlingar

Företag, stora som små, meddelar att det är för dyrt att producera i Sverige och flyttar till länder med lägre löner och spelar ut arbetare i Sverige mot arbetare i andra län- der.

Med ökad globalisering har frågor om gränser, invandring och rasism blivit allt viktigare.

Debatten förs för det mesta kring frågan ”Vad är bra för Sverige”. Vi anser att detta är en felaktig utgångspunkt. Sverige är inte ett land där alla har gemensamma intressen. Liksom i alla andra länder finns olika klasser med motstri- diga intressen och behov. Denna broschyr om invandring och rasism utgår från arbetarklassens (i bred bemärkelse, arbetande människor, låginkomsttagare, arbetslösa, unga och gamla) behov av att ena sig över gränserna mot sin motståndare, kapitalisterna och det kapitalistiska systemet.

I dagens värld rör sig kapitalet allt friare över gränser och kontinenter medan gränserna stängs allt mer mot fattigamänniskor.

EN UTGÅNGSPUNKT VI HAR är att alla människor har samma rättigheter, oavsett var de är födda någonstans. En klass- mässig politik i frågor om invandring och flyktingar kan inte utgå från den borgerliga staten och dess gränser. Vi förespråkar därför öppna gränser där alla har rätt och möjlighet att bosätta sig där hon eller han vill.

Men är det en realistisk politik? Nej, naturligtvis inte för dem som försvarar det kapitalistiska samhället. På samma sätt som det inte är ”realistiskt” att gå emot nedskärningar i den offentliga sektorn, att kämpa mot arbetslösheten, att stoppa miljöförstöringen eller att mätta världens svältande. Bara för att nämna några saker som alltid utmålas som ”orealistiska” för att de stöter på det kapitalistiska samhällets begränsningar. Men det är inte öppna gränser eller jobb åt alla som är orealistiskt i sig.

DET ”OREALISTISKA” LIGGER i att dessa krav inte är förenliga med ett kapitalistiskt samhälle, ett samhälle där allting är varor, där produktionens enda drivkraft är mesta möjliga vinst och där rikedomarna innehas och kontrolleras av ett litet fåtal. Liksom när det gäller de andra frågorna måste något ge vika; antingen kraven på öppna gränser, mat åt alla, en bra offentlig service och så vidare eller kapitalis- men.

För oss är det valet självklart: vi väljer människovärdet före kapitalismen.

Socialistiska Partiet

Ladda ner hela pamfletten Öppna Gränser (från 2005).

En gränslös värld för människor - inte för kapital

FlyktingpolitikPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 19:16:38

Företag flyttar till länder med låga löner eller tar hit arbetare från Östeuropa och låter dem jobba för usla löner. Tiotusentals människor utan uppehållstillstånd lever i landet och jobbar för rena svältlönerna. Samtidigt drunknar människor eller kvävs i containrar när de försöker fly till Europa från nöd och förtryck. Barn på svenska flyktingförläggningar blir sjuka av oro i väntan på utvisning. Rasistiska partier ställer arbetare mot arbetare, så att vi skall glömma bort att vår gemensamma motståndare är de storföretag som styr dagens värld.

Kapitalets frihet

Dagens värld blir allt friare för kapitalet medan gränserna byggs högre mot fattiga människor. Att bemöta detta med krav på reglering och begränsning är meningslöst. Tanken att stängda gränser skulle kunna göra Sverige eller Europa till en ö av välfärd är inte bara inhumant mot dem som flyr nöd och förtryck, det är helt meningslöst. De stora företagen flyttar sin tillverkning dit lönerna är lägst, gränserna är redan vidöppna för kapitalet. Staten kan inte skydda de arbetandes arbetsvillkor och löner genom stängda gränser och mer poliser.

Idag ställs tiotusentals människor inför valet att leva underjordiskt eller att slängas ut ur landet. Människor som inte bara står utanför de fackliga avtalen utan också saknar det mesta av de skyddsnät som andra har. Detta om något är ett hot mot fackföreningens möjligheter att upprätthålla löner och arbetsvillkor.

Öppna gränser...

Ingen väljer var hon eller han skall födas, öppna gränser, där alla har rätt och möjlighet att bosätta sig där hon eller han vill är den enda mänskliga inställningen. Givetvis skulle arbetsgivarna försöka utnyttja detta till att öka arbetslösheten och pressa ner lönerna.

Vårt svar är facklig organisering av arbetare, här i Sverige, i de nya EU-länderna och resten av världen. Bara så har arbetare i alla tider kunnat försvara sina rättigheter och bara så kan vi försvara oss idag. Det är också så vi bekämpar de rasistiska grupper som idag sprider hat och predikar våld. Vi här nere måste hålla samman över alla gränser mot dom där uppe.

...och kollektivavtal!

Det har därför aldrig varit viktigare än i dag att försvara de fackliga kollek- tivavtalen. Den strid som Byggnads fört mot ett det lettiska byggföretag i stockholmstrakten för att de skall respektera svenska avtal, är livsviktig för alla arbetare. Ju öppnare gränser desto större krav på att fackföreningarna verkligen skall göra det de är till för: slåss för de arbetandes intressen.

Arbete åt alla

Om alla människor bereds arbete kan alla bidra till den gemensamma välfärden. Människor är tillgångar, inte problem! Dagens kapitalistiska ekonomi klarar inte av det. Sedan 80-talet har det till och med blivit en viktig politisk uppgift i alla länder att håll arbetslösheten uppe för att hålla lönerna nere.

Jobb åt alla och den mänskliga rättigheten att bosätta sig var man vill har svårt att rymmas i ett kapitalistiskt samhälle där enda drivkraften är mesta möjliga vinst och där rikedomarna kontrolleras av ett litet fåtal.

För oss är det valet självklart: vi väljer människovärdet före kapitalismen!

Socialistiska Partiet

Utvisning av folkpartiet ett steg mot integration

FlyktingpolitikPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 19:11:58

"Med detta i åtanke kan bara rasister motivera varför en svensk medborgare ska komma lindrigare undan när han slår sin fru i Sverige än en iransk medborgare."

Det blev lite tyst om de så kallade liberalerna efter att Leijonborgs gnäll om språktester för invandrare ebbat ut. Nu är de dock tillbaka i hetluften igen, med ett 25-punktsprogram för att rädda Sverige undan segregationsproblemen. Denna gång har man verkligen satsat och inkluderat båda sina två mörkhyade riksdagsledamöter (folkpartiet har sammanlagt 48 representanter i riksdagen) i utredningsarbetet för att vinna trovärdighet.

Programmet Bryt utanförskapet! är mest av allt förutsägbart. Under paroller om radikal förnyelse har fp lagt sig till med en framgångsrik politisk formel för integrationsfrågor: Först föreslår man hemtrevliga men helt otillräckliga anslag till närpolisverksamhet, kvinnojourer i förorterna och underlättande för inflyttade att få användning för utländsk utbildning.

Därefter är det dags för marknadsfundamentalismen. Partiet låter påtala att det är hög tid för invandrarna att komma i arbete. Därför vill man bland annat erbjuda Sveriges lidande överklass skatteavdrag när de köper pigtjänster, avskaffa turordningsreglerna vid uppsägningar samt införa tvångsarbete för socialbidragstagare. På så sätt öppnar sig oändliga möjligheter för diskriminerade invandrare att exempelvis få städa i vita villaghetton, konkurrera om jobb genom lydighet och bugande inför chefen samt att få utföra verkliga arbetsuppgifter för overkligt låg betalning. Lönedumpning och urholkning av arbetsrätten är den liberala strategin för att bekämpa rasism och känslan av utanförskap i Biskopsgården och Bergsjön.

Avslutningsvis levereras som vanligt de politiska bomberna, eller de "obekväma sanningarna". När invandrarna nu ska få tillgång till det svenska samhället är det dags att konstatera att en del av dem missbrukar svensk "gästfrihet". Fp kräver resoluta krafttag mot kriminella invandrare genom att utländska medborgare som begår grova brott eller brukar våld mot kvinnor omedelbart ska utvisas från Sverige. Här slår man populistiskt in en vidöppen dörr eftersom det redan i dag finns lagligt utrymme att göra just detta.

De påtalade invandrarproblemen med våld mot kvinnor åsyftar givetvis inte amerikanska gästarbetare, utan män från exempelvis Mellanöstern. Men människor från dessa länder får i dag inte stanna i Sverige för att de söker arbete utan för att de beviljas uppehållstillstånd på sin ansökan om asyl. Deras rätt till skydd här är därför just en konventionsstadgad rättighet och handlar alltså inte om välgörenhet eller "gästfrihet". Med detta i åtanke kan bara rasister motivera varför en svensk medborgare ska komma lindrigare undan när han slår sin fru i Sverige än en iransk medborgare.

Men detta bekymrar inte fp i dess framgångsrika kamp för att hålla uttalat främlingsfientliga partier utanför riksdagen. För vem vill rösta på konspirationsteoretiska sverigedemokraterna när de handfallna konstaterar att ett riksdagsparti stulit delar av deras program och hela deras retorik? Bäst för integrationsarbetet hade nog varit om folkpartiet omedelbart beslöt att utvisa sig själva.

Kajsa Johansson, Erik Helgeson

I Göteborgs Fria 2005-03-13

Vi förlorar alla på diskrimineringen

FlyktingpolitikPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 19:07:00

Argument kring varför vanligt folk aldrig tjänar på rasism, främlingsfientlighet och stängda gränser.

Under lång tid var Sverige ett typiskt utvandrarland - alltså det var fler som flyttade härifrån än som flyttade hit. Sverige var ett litet, fattigt land i utkanten av den industrialiserade världen. Mellan mitten av 1800-talet och 1930 utvandrade ungefär 1,3 miljoner människor från Sverige, främst till USA, där många svenskar fortfarande har delar av sin släkt. De flesta som sökte sig bort från Sverige gjorde det för att fly från svält och fattigdom. Men det fanns också människor som sökte sig bort från religiös intolerans och politiskt förtryck.

Efter andra världskriget var det många som kom till Sverige för att arbeta. Industrin behövde arbetskraft och människor från andra länder välkomnades i massor från bland annat Finland och Jugoslavien. Många av de som invandrade utförde de jobb som inte ansågs så fina, som svenskar inte ville ha. Arbetsmarknaden var alltså delvis uppdelad: svenskarna hade generellt

sett bättre jobb, invandrarna sämre.

I slutet av 60-talet steg arbetslösheten i Sverige och det började bli svårare för människor att få komma hit för att jobba. Och svårare och svårare har det blivit sedan dess. Idag är det nästan omöjligt för en person som söker arbete, en arbetsmigrant, från ett icke-europeiskt land att få komma till Sverige för att arbeta.

En annan grupp som också fått det svårare att komma till Sverige är de som kallas flyktingar. De är människor som flyr från krig, förtryck och förföljelse. En allt mindre andel av de flyktingar som hamnar i eller söker sig till Sverige beviljas asyl, dvs. får rätt att stanna i landet. De anses inte ha tillräckliga skäl för detta. Idag beviljas endast 5 procent av de som söker asyl uppehållstillstånd, trots att de flesta asylsökande kommer från områden där minoriteter förföljs, politiska och religiösa grupper attackeras eller där brinnande krig pågår. EU har en stark inverkan på svensk flyktingpolitik eftersom kontroll av migration - hur människor flyttar på sig - anses vara en gemensam fråga för EU-länderna. Det innebär kort sagt att det blir lättare för människor från EU: s länder att röra sig inom unionen, men det blir svårare för de som kommer utifrån att komma in. Ibland säger man att det har skapats ett "Fort Europa".

Knappast några av de skäl som gjorde att människor lämnade Sverige under 1800- och början på 1900-talet, skulle ha varit tillräckliga för att få stanna här idag.

Att det är så svårt att få tillstånd att stanna i Sverige innebär ju inte att anledningarna till att människor befinner sig på flykt försvinner - många upplever att de inte kan åka tillbaka till sitt hemland då de hotas av tortyr och krig m.m.. Dessa människor, som fått avvisningsbesked från svenska myndigheter, väljer då att gå under jorden och gömma sig från myndigheterna. Då blir de vad regeringen och media ibland kallar för "illegala" invandrare eller gömda flyktingar. Gömda flyktingar som lever här har ingen rätt att arbeta, få socialt stöd eller sjukvård. De har överhuvudtaget inga rättigheter alls i Sverige och jagas dessutom av polisen.

Men egentligen kan ingen människa någonsin vara "illegal", trots att myndigheterna säger det - människor kan bara utföra illegala handlingar.

Det är viktigt att fråga sig om Sverige är ett rasistiskt samhälle, eller om vår skola kanske är rasistisk, eller om du har personer som är rasister i din närhet? Uppfattningen att människor är uppdelade i raser växte fram under den tid då europeiska länder koloniserade länder i Afrika, Asien och Latinamerika och behövde motivera att detta var rätt på något sätt. Man skapade då en föreställning om att "svarta" människor var annorlunda än "vita" och att de svarta var mindre värda. Denna föreställning lever sorgligt nog kvar än idag. Det mest kända exemplet från 1900-talet är förföljelsen och utrotningen av många miljoner judar och romer under andra världskriget då nazismen, med Hitler i spetsen, härjade i Europa.

Vi menar att Sverige är ett rasistiskt land på flera sätt, även om det ju så klart inte ser ut som i Tyskland under andra världskriget. Men människor med invandrarbakgrund har till exempel svårare att få jobb och bostad. De befinner sig i en sämre social och ekonomisk situation än svenskar generellt. Vissa grupper av invandrare råkar särskilt illa ut, ofta de som ser mest avvikande utseende, exempelvis de med bakgrund i Afrika och Mellanöstern. Invandrare från Norge eller Tyskland stöter inte alls på samma problem. En del invandrare framställs alltså som oproblematiska och "fina" inflyttade, alltifrån drottning Silvia till forskare från USA. När diskussionen handlar om invandringen som ett problem menar man istället ofta människor som kommer från länder vi uppfattar som fattiga, och framför allt, är de själva oftast fattiga.

Personer som är emot invandring, som är främlingsfientliga, använder sig av slagord som "Sverige åt svenskarna". Men varför skulle det egentligen vara så? Är det verkligen så självklart att vi har mest gemensamt med människor bara för att de bor i Sverige? Vi menar mer info: www.oppnagranser.org att du har mer gemensamt med en ung person i ett annat land som också går i skolan och har samma behov och intressen, än du har med din rektor. Det är också så att folk som arbetar på en fabrik i Sverige har mer gemensamt med arbetare på en fabrik på andra sidan jordklotet, än med sin svenske chef eller personerna som äger fabriken de arbetar i. Detta betyder att vi inte ser nationalstaten - alltså indelningen i länder - som de viktigaste grupperingarna av människor. I Sverige har många som tillhör den grupp som istället är viktigast för oss, alltså vanliga löntagare och arbetslösa människor utan en förmögenhet på banken, invandrarbakgrund.

Sverige är ett segregerat land, när det gäller bostäder och inkomst. Titta runtomkring dig och fundera på vem som bor var? Tänk till exempel på 5: ans spårvagnslinje i Göteborg: Hur har människorna det ställt i de olika områdena som vagnen passerar, exempelvis Biskopsgården och Örgryte, och varifrån kommer människorna i de olika stadsdelarna? Det blir tydligt att Göteborg är en delad stad, där de rika bor i isolerade områden och de fattiga, som p.g.a. diskriminering ofta är invandrare, bor i förorterna.

Ofta när man pratar om integrering, som ska vara lösningen på segregering, handlar det inte om att människor med invandrarbakgrund ska få bättre chanser på arbets- eller bostadsmarknaden så att ojämlikheterna försvinner. Istället handlar det om att problemen ska försvinna genom att svenskar äter exotisk mat och tar del av olika typer av kulturella händelser, till exempel film, dans eller musik från andra länder. Därför händer ingenting.

Rasistiska grupper vill ofta få svenskar att ställa sig frågan: "Hur många invandrare kan vi ta hand om?" Denna fråga är helt felaktigt ställd. Det är den politik som förs som gör att invandrare inte får jobb, inte att invandrare är lata. Dessutom påstår ofta dessa rasistiska grupper, motsägelsefullt nog, att invandrarna både tar alla jobben och samtidigt bara lever på bidrag eftersom de inte jobbar.

Det är ofta så att de som har det sämst ställt är de som drabbas hårdast av att vi blir fler som måste konkurrera om arbeten och bostäder i samhället - det är inte direkt direktörerna som blir av med jobben för att det flyttar hit fler människor som tvingas acceptera exempelvis städjobb med usla arbetsvillkor. Istället ställs vanliga människor, som egentligen har mycket gemensamt, mot varandra, när det gäller att kunna försörja sig och hitta bostad. Här kan man se att exempelvis våra fackföreningar har en viktig uppgift att fylla om man organiserar och är solidariska även med arbetare från andra länder som finns i Sverige. Då kan arbetare tillsammans se till att lönerna blir högre, arbetstiden kortare och arbetsmiljön bättre för alla.

Avslutningsvis vill vi säga några ord om civilkurage och om modet att säga ifrån när man ställs inför rasism. Antagligen förekommer det någon typ av rasism i din närhet, kanske på din skola. Det är aldrig okej och det ska aldrig accepteras. Det kan vara svårt att själv gå emot någon som uttalar sig eller agerar rasistiskt, ibland kan det till och med vara farligt. Men om man är flera som gör motstånd, som visar civilkurage tillsammans, går det oftast lättare. På skolan kan ni även sätta press på lärare och annan personal att de ska arbeta tillsammans med er mot alla former av rasism och främlingsfientlighet. Det är er och alla andra elevers rättighet.

Socialistiska Partiet

Gör godheten möjlig

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 19:02:59

I mer än ett år har det pågått en debatt om integration, segregation och socialisters perspektiv på antirasistiskt arbete i våra spalter. Nu har en ny debattör gett sig in i den diskussionen. Den radikala vänsterns uppgift är att att organisera dem som kan organisera andra, skriver Ahmad Berger. Han vill bredda frågan om integration av "invandrare" till att även gälla andra grupper som drabbas av diskriminerande normer. Röda Rummet 3-4/2003.

I dagens Sverige bor människor som råkar vara födda i 102 olika länder, sägs det. Med andra ord så finns en majoritet av världens länder "representerade" i Sverige. Och ändå talar vi om att integrera Dem/Världen i Sverige och inte tvärtom!

Vilka är då dessa människor som ska integreras? Vilka är dessa invandrare? Inte menar vi väl amerikanerna, tyskarna, danskarna eller holländarna? Vad vi egentligen diskuterar i dessa sammanhang är underförstått "svartskallarna", de som kommer "långt bortifrån" och antas vara de som behöver olika insatser för att kunna bli del av samhället. Ett samhälle som i sig exkluderar även andra som kommer från den egna socknen.

Ingen annanstans än just i debatten kring segregation och integration lyser paternalismen så tydligt och klart. Det skapas till och med statliga verk och projekt, och det sätts upp kriterier för integrationen; allt ifrån från att kunna "perfekt svenska" till att internalisera "svenska värderingar och attityder".

I flera år har debatten handlat just om vem som har tillräcklig makt att kunna definiera mål och medel för integrationen. Diskussionen har trots väsentliga olikheter förts av dem som faktiskt har makten att uttrycka sig, att göra sig hörda. Detta medan de som antas vara målet för integrationen, de segregerade, arbetslösa, lyser med sin frånvaro.

Ofta talar vi om ett "mångkulturellt samhälle" medan det i våra segregerade stadsdelar bara råder en kultur: tystnadens kultur. Människor som borde kräva både individuella och kollektiva rättigheter har blivit tysta och icke-krävande. Kan det möjligtvis bero på att dessa människor har fråntagits - för att låna sociologen och författaren Joachim Israels ord - den mest grundläggande mänskliga rättigheten, nämligen rätten att kräva rättigheter?

Debatten har istället förts i all välmening av de människor som är medvetna om sina rättigheter och har möjligheten att använda sig av dem. I denna debatt har två olika perspektiv utkristalliserats:

Dels "essentialisterna" som menar att syftet med integrationen inte är något annat än att de som är annorlunda skall internaliseras i den västerländska kulturen och acceptera dess värden och normer. Och dels "dekonstruktivisterna", som anser att en sådan strategi innebär en utestängning av alla dem som inte ingår i normen, det vill säga invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella, etcetera. Medan essentialisterna anklagar dekonstruktivisterna för att stå för en normlös kulturrelativism anser det senare lägret att essentialisterna står för en förevigad eurocentrism och diskriminerande normbildning.

Den radikala vänstern

Min fråga gäller ändå den radikala vänstern: Var står vi i denna debatt och vilken är vår största utmaning? Vi kan ju ändå inte mena att vi själva står över de normer och värderingar som råder i samhället. Faktum är att, i mångt och mycket och i varierande grad, reproducerar den radikala vänstern samma normgivande värderingar som omger oss i det samhälle vi lever i. Det räcker bara att titta tillbaka några år och se vad en del av den radikala vänstern ansåg om homosexualitet, könens jämlikhet eller för den delen om flyktingar från östra Europa.

Vi inom den radikala vänstern måste höja blickarna och se sambandet mellan den förtryckande normen och samhällsstrukturen å ena sidan och integrationsfrågan å andra sidan.

Invandrarna, kvinnorna, funktionshindrade, homosexuella, med flera drabbas, diskrimineras och utesluts av samma struktur som gör den vita, högutbildade, heterosexuella mannen (som dessutom saknar synliga och osynliga funktionshinder) till norm, till normalitet.

Jag vill förstås inte förenkla frågan eller släta ut skillnaderna mellan dessa grupper. Sådana skillnader finns, är verkliga och ibland visar de sig till och med i form av interna motsättningar. Men om vi inte ser likheten i att bli diskriminerad utifrån en till normen relaterad olikhet, och om vi inte arbetar för att skapa en enhet i kampen mot den exkluderande normen så riskerar vi att göra också integrationen till en minoritetsfråga. Detta medan diskrimineringen, sett utifrån mångfaldsperspektivet, handlar om en

normgivande struktur som urholkar rättvisan. Mångfaldsbegreppet är i sig ett radikalt begrepp eftersom det utgår ifrån att det förekommer diskriminering i samhället och att denna diskriminering beror på föreställningen om att alla inte kan vara jämlika!

Vi har i mångt och mycket arbetat med delarna i denna fråga men sällan med helheten som faktiskt är större än summan av delarna. Det är kanske också en förklaring till varför de viktiga aspekterna kön, klass och sexuell läggning i integrationsdebatten blivit mer eller mindre osynliga, och lämnat plats åt enbart etniciteten. "Integration med ens sammanhang till skillnad från anpassning, är en specifik mänsklig aktivitet. Integration är ett resultat av förmågan att anpassa sig själv till verkligheten plus den kritiska förmågan att välja och att förändra den verkligheten. I den utsträckningen människan förlorar sin förmåga att välja och är underkastad andras val, i den utsträckningen hennes beslut inte längre är hennes egna, eftersom de är resultatet av yttre föreskrifter, är hon inte integrerad utan snarare anpassad".

När den brasilianske pedagogen och socialisten Paulo Freire skrev dessa rader i boken Utbildning för befrielse hade han med största sannolikhet ingen tanke på våra förorter eller vår diskussion kring integrationens komplicitet i Sverige. Men han kan ändå ha rätt.

Har vänstern, utifrån Freires ord, någon uppgift? Mitt eget svar är utan tvekan ett stort JA. Detta eftersom jag tolkar hans ord som en uppmaning till att bli delaktig i sitt eget öde, i att definiera och framförallt förändra den verklighet man lever i. Visst känner vi igen orden, eller"¦?

Vår uppgift är således att organisera dem som kan organisera andra för att de själva ska kunna definiera sin verklighet och hur den skall förändras. Integrationens mål kan inte definieras av oss eller andra än de om är målet för integrationen. Det är också vår uppgift att studera helheten, att se sambandet mellan diskrimineringen av alla som på ett eller annat sätt anses stå utanför normen, och att hitta sätt för att sammanföra dessa grupper.

Den radikala vänstern har med tanke på sin kvantitativa storlek gjort en hel del arbete i förorterna, och har till och med ett stigande antal medlemmar av en annan etnisk bakgrund i sina led. Men det räcker inte att enbart vara "goda". Bertolt Brecht skrev: "I stället för att bara vara goda, sträva efter att frambringa ett tillstånd som gör godhet möjlig, eller ännu hellre gör den överflödig!"

Vi kanske inte just idag kan göra godheten överflödig eftersom det innebär mycket mer än att arbeta inom samhällets nuvarande ramar. Men vi är absolut manade i att organisera och skapa förutsättningar som gör godheten möjlig!

Ahmad Berger

Liken i Medelhavet - om stängda gränser och öppna frågor

FlyktingpolitikPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 18:57:01

En diskussion om migration i Europa kan på goda grunder ha Medelhavet som utgångspunkt. Flera av författarna i antologin Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2)(1) hämtar sina perspektiv just därifrån. Kajsa Johansson, Röda Rummet 3-4 2004.

En av bokens texter, skriven av forskarna Magnus Dahlstedt och Mekonnen Tesfahuney, beskriver ett fotografi som säger mycket om det rum av lögner, cynism och makaber teater som dagens Europa utgör: Två solbadande turister sitter under ett parasoll. En död marockansk man ligger en bit bort på stranden. Turisterna betraktar kroppen, helt oberörda.

Medelhavet är en flytande kyrkogård och Gibraltarsundet ett likgiltighetens rum. Få verkar bry sig om att över 2000 döda människor flutit iland bara vid Spaniens kuster sedan slutet av åttiotalet(2). Området är samtidigt en krigszon där det pågår regelrätta krig mot invandrare när Tony Blairs krigsflotta sätts in för att mota bort flyktingbåtar. Detta visar tydligt den snabba harmoniseringen av EU:s hårdnande flyktingpolitik; Blairs förslag om militära aktioner mot migrationen mötte först ett visst motstånd men har nu normaliserats och Frankrike, Italien, Portugal och Spanien ställer villigt upp.

En rad ledande politiker inom EU, många av dem från länderna ovan, har gått ut och krävt hårdare tag mot illegala invandrare så att "högerextremister i Europa inte ska få kidnappa invandringsfrågan". Kriminaliseringen av invandrare fastslås i EU:s konstitution och grundläggande rättigheter dribblas bort. Media är en aktiv medlöpare, som med sitt språkbruk förvandlar alla flyktingar till "illegala". Tvångsdeporteringar är ett exempel på detta, liksom det som den tyska regeringen valt att kalla "racial profiling", det vill säga rätten att anhålla, visitera och göra husrannsakan hos en person enbart på grund av etnicitet eller hudfärg(3). Det senare går väl ihop med EU:s passiva hållning till USA:s frihetsberövanden av en stor mängd människor utan några sakliga grunder alls. Ständigt framställs det också som om det är flyktingarna själva, och deras orättfärdigt stora antal, som hotar asylrätten. Det förefaller som att allt makteliten önskar kan harmoniseras och normaliseras i EU:s migrationspolitik, även det som på ett tidigt stadium stämplades som främlingsfientlig repression.

Aupair och flyktingar

Migration, som egentligen bara betyder att människor flyttar, är ett brett begrepp som innefattar mycket "“ allt från europeiska ungdomar som åker till USA som aupair och som volontärer till utvecklingsländer, till människor som upplever att de av olika anledningar inte har något annat val än att flytta. Det är den sistnämnda gruppen, där majoriteten har sitt ursprung i världens fattigare länder, som ses som problemet. Det är dem man vanligtvis syftar på när det pratas om migration i olika sammanhang. Sällan ses vårt eget obegränsade resande som ett migrationsproblem.

I dag menar många att den europeiska migrationspolitiken går att förstå utifrån nationalstatens minskande betydelse. Det kan dock vara förtjänstfullt att tvärtom fokusera på den faktiska, aktiva roll som nationalstaten har i EU och de oåterkalleliga processer som harmoniseringen utgör. Detta diskuterar Linköpingsforskaren Peo Hansen i sitt avsnitt i boken. Så fort de enskilda medlemsstaterna idag kan hitta en minsta gemensam nämnare för ett politiskt projekt, flyttas frågan från en nationell till en överstatlig nivå, för att aldrig mer återvända. Det är politiska ställningstaganden och nationella regeringars intressen - ingen förunderlig naturlag - som gör att besluten flyttas upp. Men när detta väl skett blir det aktuella projektet, som till exempel militariserad gränsövervakning, en konstitutionell fråga i EU, ett grundlagsstadgat ramverk för den fortsatta politiken. Inte med all parlamentarisk möda i världen kommer dessa frågor kunna vinnas tillbaka till nationell nivå, för att omprövas i grunden. Detta är en fullständigt odemokratisk process. Man kan inte ens tala om ett demokratiskt underskott, eftersom ett underskott förutsätter att man, som i exempelvis en statsbudget, har möjligheter att få bukt med problemet med hjälp av befintliga politiska verktyg.

De nationella politikerna är inte offer för denna process. De är kraftfulla aktörer som bestämmer hur och om harmoniseringsprocessen skall fortskrida. Hansen konstaterar, utifrån att antalet dödsoffer till följd av exempelvis militariserad gränsövervakning och restriktiv asylpolitik ständigt ökar, att "Skiljelinjen löper inte mellan främlingsfientliga och progressiva regeringar; den löper istället mellan regeringar som vill avveckla asylrätten med hjälp av massdeportationer och läger och de som föredrar andra metoder." Harmoniseringen har ett egenvärde för de nationella regeringarna när nyliberalismen idag i allt större utsträckning stadfästs i grundlagen. Detta eftersom man aldrig behöver axla ansvaret när arbetarna i det egna landet drabbas. Nyliberalismen blir, till följd av just nationella regeringarnas politiska ställningstaganden, en politisk ram, vilken uppfattas som självklar. Anpassningen till denna blir i sin tur en "nödvändighet", som den enskilda nationella regeringen inte behöver ansvara för inför den egna väljarkåren, eftersom den fortgår även om regeringen byts ut.

Det är också i detta ljus vi måste förstå höger extremismen i Europa och att EU sedan slutet av 80-talet framgångsrikt bekämpat asylrätten. "Kampen" mot den illegala invandringen, och inte bekämpandet av arbetslösheten, beskrivs som unionens allra viktigaste fråga. Med välfärdens nedmontering såsom grundlagsfäst självklarhet fastställs medvetet en ny politisk dagordning, med "yttre" hot, som befolkningarna skall mobiliseras emot. "Den nyliberala "omstruktureringen" paketeras som en nödvändig om än besk medicin, som i dess mest renodlade form har ordinerats majoriteten av världens länder som en paketlösning.", skriver Dahlstedt och Tesfahuney träffande i sitt kapitel.(4)

Den gemensamma, "solidariska" lösningen på "invandringsproblemet" som nationalstaterna gemensamt definierar, överträffar de som staterna på egen hand kan frambringa. Ett gränsöverskridande samarbete blir därför ett måste som ett led i EU-integrationen. Kapitalismens olika faser, "goda" respektive "dåliga" tider, har historiskt följts av olika typer av migrationspolitiska program. Stater kan kosta på sig en generös migrationspolitik när välfärd och industri skall byggas upp, vilket efterkrigstidens Tyskland är ett tydligt exempel på. Egentligen är ju västvärldens hela välstånd byggt på den illegala invandring och människosmuggling, som pågick under 400 år med start under 1500-talet(5). Men när det kommer till att dra nytta av välfärden - då är bara "de riktiga" medborgarna välkomna och "de andra" sätts i återvändarprogram.

Underjordisk arbetsreserv

De privata företagen välkomnar ofta relativt öppna gränser. Arbetsgivarna har användning för alla grupper. Kan människor inte sköta service och underhåll kan de dock alltid utgöra en välbehövlig reserv av billig arbetskraft - svart eller vit - för att hålla löner likväl som arbetsvillkor nere för den nationella och internationella arbetarklassen. Däremot har kapitalet aldrig haft något intresse av att koppla invandring till sociala rättigheter och reella möjligheter i samhället, vilket utförligt belyses av forskaren Aleksandra Ã…lund i boken(6).

En allt hårdare asylpolitik kan inte stoppa de flyktingströmmar till EU som är motiverade av människors nöd. Men myndigheternas förnekande av rätten till asyl skapar en underjordisk arbetsreserv av flyktingar som tvingas gömma sig undan avvisning, helt utan medborgerliga rättigheter och arbetsrättsligt skydd. Denna informella men faktiskt pågående invandring utgör ett utmärkt redskap för lönedumpning, och är således även den mycket funktionell för kapitalets intressen.

Samtidigt är det inte riktigt att se denna sammantagna underordning och utestängning (rasistisk retorik, diskriminering och uppkomsten av en invandrad rättslös underklass i Europa) som resultat av alltigenom medvetna strategier från stater och privata intressen, uttänkta för att uppnå politiska mål. Snarare handlar det om att i efterhand hantera det klassamhälle man skapat. För att upprätthålla den nyliberala strukturen mobiliseras därför, enligt Dahlstedt och Tesfahuney, rädslans geopolitik och ekonomi i människors vardagsliv. "De riktiga", vita medborgarna skall alla vara med och kontrollera de som, av någon anledning, blivit insläppta i det näst intill permanenta undantagstillstånd som tycks råda.

Rädslans politik

Främlingsfientligheten reproducerar sig själv och intensifieras med klassklyftornas utvidgning. Den blir något som till viss del försvinner bortom de nationella regeringarnas absoluta kontroll. Utestängande eller diskriminerande åtgärder mot olika grupper av migranter bör alltså inte alltid betraktas som en konspirerande strategi från staten, utan mer som följsamma pareringar av missriktade folkliga krav på åtgärder mot kapitalismens konsekvenser. Samtidigt som människor mobiliseras till olika splittrande roller utifrån etnicitet,7 drabbar den nyliberala ordningen en hel, etniskt blandad, arbetarklass. Ã…lund skriver att etnicitet, vid sidan av klass, har blivit en central skiljelinje för de växande klyftorna i samhället och det uppstår inte bara en annorlunda arbetarklass utan även en ny underklass, en underklass som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Migranterna har, som tidigare sagts, en funktion i samhällena. Deras arbetsmarknader, och den rasism och diskriminering som riktas mot dem, skall inte ses som en gammal kvarleva av irrationella tankar utan snarare som en konsekvens av kapitalismen (men därmed inte sagt att all rasism har sitt ursprung i kapitalismen), och som något som reglerar arbetsmarknadens ras och könsmässiga uppdelning. Rasismen legitimerar Europas murar mot omvärlden, samtidigt som den disciplinerar de som fått ynnesten att uppehålla sig innanför gränserna.

Detta har inte alltid varit en given väg, vilket understryker de nationella regeringarnas ansvar och den ideologiproduktion de aktivt bidragit till. Peo Hansen lyfter i sitt kapitel fram exemplet att EU-kommissionen i början av 90- talet ville att rörligheten för medborgare från tredje land (människor från ett icke-EU-land som uppehåller sig i ett EU-land), som vistades legalt i unionen skulle öka. Under samma tid kritiserade EU-parlamentet olika nationella regeringar för att de gjorde en polisiär och säkerhetspolitisk fråga av invandringen. Man påpekade att en kriminalisering av invandrare kunde skapa rasistiska och främlingsfientliga rörelser. Det är nu tydligt vilken linje som drog det längsta strået i harmoniseringens Europa. Våldet mot migrationen är strukturellt och inbyggt i en normaliserad och välharmoniserad gemensam konstitution, vilket ligger väl i linje med främlingsfientliga rörelsers intressen och mål.

Mångfaldsprogram utan mångfald

Inte heller i Sverige har politiken kring asylrätt och migration någonsin varit så människofientlig och nyliberal som den är idag. Dagens offentliga debatt behandlar en mångkulturalism som osynliggör det sociala medborgarskapet och människors faktiska möjligheter i samhället.

Hela samhället genomsyras av mångfaldsprogram men någon verklig mångfald är det inte tal om. Det råder en slags moralpanik om vilken kultur som ska få mångfaldigas, menar Ã…lund, och ofta beskrivs stora europeiska befolkningsgruppers oro inför hotet från växande minoriteter med antidemokratiska ideal. Minoriteterna får gärna ägna sig åt kultur, så som kokkonst och musik, medan de ska hålla tassarna borta från exempelvis vår demokrati. Detta visar hur vissa fenomen anses färdiga och oförbätterliga, som exempelvis "vår" demokrati, medan lite förändring i kulturen snarare kan vara riktigt trevligt.

För vissa delar av världen är tillvaron annorlunda efter 11:e september. Hotet utifrån, främst från den islamistiska fundamentalismen, framställs i väst som allt större och otäckare, samtidigt som dess påstådda representanter inom Europas murar skickas ut och berövas varje form av mänskliga rättigheter. Hotet målar upp en slags nutida version av clash of civilizations, där kulturkollisionen inte bara hotar jämställdheten mellan könen utan hela den fria världens demokrati "“ en demokrati som nu påstås leva som en enda enhet och frodas utan klass- och könsmotsättningar. Denna enhet utgör förutsättningarna för motsättningen med "de andra" "“ denna ännu märkligare enhet "“ nämligen alla invandrare. Minoriteternas tillvaro ställs emot majoritetens gemenskap och sägs hota densamma. Det vi minst av allt vill ha är ju det efterblivna i motsats till det moderna, det kvinnofientliga i motsats till vår solida jämställdhet, eller det demokratifientliga i motsats till vårt fria, öppna samhälle. Det är utifrån dessa kriterier vi förväntas bedöma (o)lämpligheten i att ta emot olika grupper av människor utifrån.

Ny och gammal liberalism

Om vi betraktar migrationen i den nya världsordningen utifrån nyliberalismens herravälde i samhället så ter sig de stängda gränserna paradoxala i förhållande till den nyliberala ideologiska tesen om en oreglerad världsmarknad med flexibel, rörlig arbetskraft. Men denna påstådda "nya" liberalism är i realiteten egentligen inte särskilt ny i sin syn på "de andra". De ska regleras och stängas ute eller - vilket kanske är viktigast för privata vinstintressen "“ diskrimineras. Snarare har "nyliberalismen" många likheter med den gamla liberalism som lade grunden för en europeisk eller västerländsk identitet. "Bakom liberalismens slagord - frihet, jämlikhet, broderskap "- och dess utåtvända, humanistiska anspråk, finner vi en imperialism av det universella", skriver Dahlstedt och Tesfahuney.

Det är ingen paradox att liberalismens idéhistoria slagit följe med Europas koloniala historia, och därmed dess tvångsförflyttningar, folkmord och organiserat slaveri. Alla liberalismens stora företrädare har förespråkat olika former av förtryck och exploatering av etniska minoriteter och koloniserade folk. De fri- och rättigheter, exempelvis fri rörlighet, som liberalismen ofta förknippas med, gällde aldrig för alla. Inte då och inte nu.

Boken Migration i den nya världsordningen innehåller fem kapitel kring temat rasism och migration, men de möter inte varandra på särskilt många punkter. Det är svårt att se en gemensam diskussion, på grund av att texterna är så olika och varierar så i abstraktionsnivå. Skärningspunkter eller motsättningar mellan de olika argument och teorier som förs fram blir bitvis otydliga. Därmed är det också svårt att se hur respektive författare tar konsekvenserna av sitt resonemang och om det egentligen finns någon röd tråd som löper mellan författarna. Texterna ligger som fria planeter bredvid varandra, vilket är både en styrka och svaghet. Det är mycket positivt att boken behandlar ett ämne som hittills allt för mycket lyst med sin frånvaro i vänstersammanhang och den borde följas av en bredare diskussion om olika strategier för motstånd mot den rådande situationen.

För att formulera lösningar på problemen måste socialister försöka frigöra sig från eliternas ideologiproduktion. Samtidigt måste vi inse vilka motiv - baserade i egenintressen - som befolkningsmajoriteten inom arbetarklassen faktiskt har till sin oro eftersom samhället fungerar som det gör - som ett klassamhälle. Det finns ingen poäng i att bortse från att stora delar av arbetarklassen i många länder ställer sig kritisk till migration och att många främlingsfientliga partier fått ett brett stöd hos denna väljarkår. Detta beror till stor på den etablerade vänsterns misslyckande att presentera konkreta politiska alternativ till de sittande regeringarna.

Facket och motståndet

Alla vänsterkrafter har ett ansvar och en möjlighet inom politiken att motverka högerextrema framgångar - likt de i Frankrike och Österrike - genom att leverera reella politiska alternativ. I Sverige har processen inte hunnit fullt så långt, men det är lätt att se att den etablerade vänstern även här är på god väg att hamna hopplöst efter. Utifrån detta perspektiv förlorar exempelvis vänsterpartiet på att gå mer mot mitten och närma sig regeringsmakten eftersom de faktiska alternativen då ter sig ännu blekare. Rädslans politik och ekonomi användes tidigare av extrema grupper men blir nu alltmer rumsrena och användbara för etablerade partier.

Fackföreningsrörelsen är en nationellt förankrad, men likväl gränsöverskridande, bas för motståndet. Men i den offentliga debatten i det fackliga etablissemanget eller i akademiska sammanhang så som bland annat i Migration i den nya världsordningen, har detta perspektiv ännu inte fått den genomslagskraft det förtjänar. Det är som att en del av nutidshistorien om Medelhavet, där vi började resan i denna artikel, glöms bort. Det fotografi, som egentligen aldrig framträder i offentlighetens ljus, föreställer hundratals fruktplantager där svart och vit, till stor del icke-europeisk, arbetskraft på säsongsbasis utnyttjas, utan varken formella eller reella möjligheter att påverka sin egen situation.

Alternativa sätt att beskriva situationen framstår som obefintliga och situationen som hopplös. Samtidigt vet vi att historien är full av exempel på just motstånd. Vi vet också att detta sker här och nu, exempelvis när den spanska syndikalistiska fackföreningsrörelsen organiserar papperslösa invandrare och faktiskt vinner både medborgarskap och bättre arbetsvillkor. Tyvärr ser vi samtidigt hur stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen "“ stick i stäv med alla ideal om internationell solidaritet "“ låter nationalitet gå före arbetares gemensamma intressen genom att försöka skydda en specifik grupp, de svenska arbetarna, och försämra situationen för de icke-svenska.

Detta är problematiskt på flera sätt eftersom protektionismen är ett trubbigt vapen även för den inhemska svenska arbetarklassen. Kostnaden för den enorma kontrollapparat som ska skydda gränserna, administrera den restriktiva hållningen gentemot invandring och verkställa avvisningarna, är enorm och finansieras med våra skattemedel. Vi kan återvända till Medelhavet för ett exempel: I den spanska enklaven Melilla i nordvästra Afrika byggs ett åtta kilometer långt bevakningssystem, för att förhindra att afrikaner kommer till Europa. Spanien står för halva bygget, 280 miljoner kronor, och EU är givetvis med och finansierar.(8)

Samtidigt kan invandringen bara delvis begränsas på detta sätt. När exempelvis den svenska regeringen nekar att erbjuda människor legala möjligheter att arbeta och leva innanför våra gränser "“ ens för dem som på grund av krig, förföljelse och katastrofer inte kan återvända till något hemland "“ växer den extremt utsatta och helt rättslösa gruppen av migranter som uppehåller sig här illegalt. Protektionismen och ivern att deportera dem som inte innehar uppehållstillstånd tvingar fram en alltmer ljusskygg, riskfylld och exploaterande arbetsmarknad, men den rättslösa arbetskraftsreserven finns kvar. När invandrares förnekade behov av tillträde förenas med vinstintresse och lönedumpningsiver hos kapitalstarka grupper blir resultatet en alldeles för stark kraft att stå emot med protektionistiska medel. Istället måste fackföreningsrörelsens fokus ligga på att försäkra alla arbetare inom statens gränser samma rättigheter och skyldigheter. Först då blir arbetskraftens gränslöshet ett vapen för "“ istället för ett hot mot "“ arbetarklassen.

Slagordet "Fred mellan folk, krig mellan klasser" passar bra in på resonemanget ovan, men det är inte tillräckligt i diskussionen om migrationspolitik eller i en bredare diskussion om rättigheter. Det går inte att stärka asylrätten för en grupp, exempelvis arbetarklassen (det är dessutom praktiskt omöjligt), eftersom det handlar om universella rättigheter som alla människor måste ha. Vi måste arbeta för att efternamn inte skall spela någon roll på arbetsmarknaden eller i bostadskön, och att samma sak också måste gälla för rätten till en rättvis asylprövning. Och det gäller även om migranten så heter Bernadotte. Vissa menar att migrationen och försvaret av migranternas rättigheter inte är en fråga för socialister utan snarare en liberal hjärtefråga. Här sammanfaller dock arbetarklassens krasst ekonomiska intressen med realiseringen av universella mänskliga rättigheter.

Om vi återvänder till resonemanget ovan om liberalismen och förnekandet av reella mänskliga rättigheter för "de andra", borde därför exempelvis asylrätten vara ett område där alla vänsterkrafter istället har ett intresse av att gå i konflikt med just hycklande liberalism. Vi måste avfärda migrationen som en välgörenhetsfråga och istället se det ur ett solidaritetsperspektiv som påvisar våra gemensamma klassintressen. Det är hög tid att ifrågasätta, utmana och överta liberalernas makt över definitionerna kring migrationen och våra mänskliga rättigheter.

Kajsa Johansson

Noter:
1. Migration i den nya världsordningen (Rasismer i Europa 2), Antologi (red: Ingemar Lindberg & Magnus Dahlstedt) Medverkande författare: Avtar Brah, Giovanna Campani, Magnus Dahlstedt, Peo Hansen, Ingemar Lindberg, Mekonnen Tesfahuney & Aleksandra Åhlund. Agora förlag 2004
2. Uppgiften hämtad från Dahlstedt & Tesfahuney: Rörlighetens paradoxer - om "migrationshot", ett inhägnat Europa och en paranoid samtid i antologin.
3. Se Peo Hansens avsnitt I hypernationalismens Europa i samma bok
4. Se Dahlstedt-Tesfahuney, samma som not 2
5. Se Tesfahuney:s kapitel Globaliserad apartheid-Fästning Europa, migration och synen på de Andra i Faye & Echrane (red) Sverige och de Andra, Postkoloniala Perspektiv. 2001
6. Se hennes kapitel Internationell migration, socialt medborgarskap, kulturpanik i antologin.
7. På en pub inom restaurangkedjan "Frogs" i Paris mobiliserades exempelvis engelska arbetare som strejkbrytare mot tamilska arbetare (trots att bägge grupperna var anställda på samma arbetsvillkor inom företaget). Se tidskriften Oreda nr 3-4 2004
8. Se not 5

Vems invandring kämpar vi för?

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 18:46:30

Debatten om socialisters syn på integration fortsätter. I förra numret hävdade Babak Rahimi att Christer Norlin duckar för maktens perspektiv och ger efter för den socialdemokratiska politik som underordnar invandrare. Här går Norlin i svaromål. Att avfärda politiskt arbete i de traditionella arbetarrörelseorganisationerna är ansvarslöst, menar han. Och kontrar med frågan om inte en planerad reglering av invandringen är bättre än att släppa beslutanderätten till kapitalägarna. Tidskriften Röda Rummet 2/2004.

I förra numret kritiserade Babak Rahimi min ett år gamla artikel (Den svenska krutdurken, Röda rummet nr 1/2003) om segregationen där jag skissade en möjlig väg till integration. Olyckligtvis inleder Rahimi sitt debattinlägg med att missuppfatta det jag skrev om introduktionens betydelse när människor flyr eller invandrar till Sverige från andra länder. I stället målar han upp en "tänkt" situation som mer utgår ifrån hans egna fantasier, eller fördomar om man så vill. Det är synd eftersom den här debatten bör utgå ifrån verkligheten. Min målsättning är att vi tillsammans ska kunna utmejsla ett socialistiskt perspektiv på integrationen i stället för att, vilket Rahimi felaktigt anklagar mig för, huka oss för maktens perspektiv. Då behövs grundläggande, sakliga och kamratliga diskussioner.

För den som inte följt debatten från början måste jag därför gå igenom missförstånden igen. Förhoppningsvis kan det räta ut en del frågetecken, så att diskussionen hamnar på rätt köl.

De "tänkta samtalen" tänker jag inte kommentera, men däremot när Rahimi sedan skriver: "socialdemokraternas starke man i Malmö, Ilmar Reepalu kräver ett femårigt invandringsstopp till Malmö och får stöd av moderaterna, ett år efter att Christer Norlin i sin artikel skrev att "Lagen om eget boende bör rivas upp!". Jag förstår inte sambandet som Rahimi antyder. Vad jag försökte säga i min artikel var att det idag inte råder någon valfrihet på bostadsmarknaden för en nyanländ flykting.

Den nuvarande bostadspolitiken - med ökad utförsäljning av allmännyttan - avreglering av bostadsmarknaden och ett oerhört lågt nybyggande både skapar och permanentar en olycklig bostadssegregation. Något som Rahimi verkar vara överens med mig om då han något senare i artikel skriver att "Liknande exkludering finns i bostadsfrågan. Föreställningar skapas om att invandrarna (!) vill bo tillsammans. Detta rättfärdigar att fastighetsbolag och politiker försummar att föra en bostadspolitik som bryter segregationen".

Inför en alltmer privatiserad bostadsmarknad isoleras vi ifrån möjligheten att "välja" var, hur och på vilket sätt vi önskar bo. "Valet" blir inte den nyanländes, utan husägarens, eller kapitalistens om man så vill. Därför är nästan all form av planering som det finns samhällelig insyn i bättre. Vi måste ta vid där miljonprogrammet slutade. Det var ett program som såg till att alla fick en värdig bostadsstandard när det gäller sanitära angelägenheter. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet försökte för trettio år sedan med sin kampanj "Kvarteret Framtiden" utveckla det till att även omfatta den sociala standarden med hänsyn till närmiljö, granngemenskap och jämlikhet. En del av resultatet ser vi i miljonprogrammets slutfas med sitt blandade bestånd. Samhället måste nu återigen ta ett samlat grepp om bostadsmarknaden, bostadssituationen och bostadsmiljön, det vill säga en hårdare reglering. Detta har ingenting gemensamt med Reepalus nuvarande utspel.

Rahimi skriver vidare, i samma anda, att "Göran Persson pratar om "social turism" för att exkludera polska säsongsarbetare från sociala försäkringar, ett år efter att Christer Norlin i sin artikel beskrev arbetskraftsinvandring som enbart kapitalägarnas intresse". För att få ordning på detta samband blir Rahimi tvungen att blanda äpplen med päron och kalla det apelsiner. Vad jag beskrev var att kapitalägarna har intresse av arbetskraftsimport för att öka konkurrensen om arbetstillfällena, som ett medel att dumpa löner och sociala skyddsnät. Rahimi beskriver själv problemet i slutet av sin artikel med orden "Invandraren har inget annat val än att gå med på att utföra ett ordinarie arbete för mindre lön!"

Som jag ser det bör man här på allvar ställa sig frågan om inte en eftertänksam planering av invandringen i dagsläget är bättre än att släppa allt vind för våg åt kapitalägarna att bestämma. Det är lätt att sitta på en stol och säga att "fri invandring" är bra utan att förstå att det idag innebär "fri rörlighet av arbetskraft". Storföretagens "fria rörlighet av kapital" lägger ned, schackrar och flyttar runt verksamheter för att maximera vinsterna. Det ger lönearbetare en frihet lika mycket värd som "valet" av bostad, "valet" av social tillhörighet eller "valet" av inkomst. För arbetslöse Karlsson eller Biranvand är det förnedrande att känna att man schackrar med människors arbetsvillkor genom "dumpning" och genom "utflyttning", lika förnedrande som det kommer att kännas att ersättas av "slavarbetare". Klassamhällets, mänskligt sett, allra råaste sidor är på väg att manifestera sig. Var är då fackföreningen, den som ska tillvarata våra intressen? Den är också lämnad vind för våg åt de härskandes intressen. Så vem kämpar för oss och hur? Ã…teruppväckandet av klassorganisationernas primära funktion blir därför livsavgörande för vad ordet "fri" egentligen ska innehålla. "Fri" marknad eller "fri" mänsklighet?

Social närvaro

Rahimi raljerar över att jag anser det viktigt att utbildningssystemet görs om för att anpassas till den invandrades förkunskaper via ett flexibelt valideringssystem. Han hävdar att min mening "Det här kräver vi av dig, det här kan du kräva av oss och så här kan vi komma överens om att göra för att nå det här målet" skulle vara ett enkelriktat krav från "samhällets" sida. Men om han inte hade lyft detta citat från sitt sammanhang så hade helheten fått en helt annan innebörd. Vad jag beskrev var en validering av den invandrades förkunskaper, som gör att till exempel en läkare från Botswana bara behöver läsa in det som saknas för att kunna arbeta som läkare inom den svenska sjukvården i stället för att börja om från början, vilket för det stora flertalet är ogörligt. Pedagogiskt sett visar det på den ekonomiska vinsten av invandring, men framför allt innebär det ett erkännande av den invandrade som människa. Med kunskaper, färdigheter och social status vilket idag fullständigt nonchaleras.

Liknande "överenskommelser" måste också kunna fungera i vår närmaste vardag för att den sociala integrationen ska kunna bli verklig. Hittar du en plånbok kan du inte bara behålla den och tacka din lyckliga stjärna, utan den ska lämnas till sin ursprungliga ägare eller till polisen. Bor du på tredje våningen kan du inte tvätta kläderna i en balja på balkongen utan behöver få lära dig hur tvättstugan fungerar. För att alla dessa miljoner små vardagshändelser inte ska leda till irritation eller skapa konflikter krävs det en "social närvaro". Ibland kallas det bara kamratskap eller vänskap och är heller inte märkligare än så.

Rahimi är mycket kritisk till att jag använder ordet "vi" och undrar vad jag menar med det. Socialt associerar jag mig med arbetarklassen och eftersom jag arbetar för att den en dag ska återupptäcka sin kollektiva styrka så har jag inga problem med ordet "vi". Trots att arbetarklassen är brokigare än lyktorna på ett kräftkalas. Jag använder kanske "vi" lika bekymmersfritt som Rahimi använder ordet "oss" när han beskriver invandrare. En vacker dag hoppas jag att han också kan säga "oss" och "vi" om arbetarklassen i det här landet. Knäckfrågan är, som Rahimi själv skriver, på vems villkor invandring och integration sker. Jag blir lite förvånad då han säger sig inte förstå att detta är själva huvudfrågan i min artikel. Det jag utgår ifrån kan kort beskrivas med att arbetarklassens befrielse bara kan vara dess eget verk och att så länge inte alla delar av mänskligheten får del av den befrielsen så är den inte mycket värd.

Det måste till ett socialt tryck i samhället som kan tvinga fram förändringar och därför är det helt nödvändigt att integrera invandrare med den infödda arbetarklassen. Och jag vill återigen förtydliga att jag menar integrera och inte assimilera (det vill säga likforma). Här finns inte en enda väg men grunden, den sociala närvaron, är nödvändig. För en socialist borde inte det vara konstigt. Denna sociala integration är nödvändig, då splittringen av arbetarklassen annars kommer att vara ett ödesdigert faktum. Högerextremismen och intoleransen håller på att göra inbrytningar i traditionella arbetarområden där svenskfödda arbetare men få invandrare bor, och där invandrare i ökande takt blir den fiende som "tar våra jobb". Nästan en hel generation unga med invandrade föräldrar är mer eller mindre helt exkluderade från samhället och utser - i brist på positiv social identitet - "svennarna" till huvudfiende. En fullständigt livsfarlig utveckling som kommer att accelerera om fler arbetstillfällen försvinner utan att klassen kan formulera ett självständigt svar.

Hur ska då ett socialistiskt integrationsarbete kunna se ut? Rahimi avfärdar obekymrat de existerande arbetarorganisationerna och folkrörelserna: "Jag undrar även över vad jag ska integreras i? Folkrörelser som ideologiskt och praktiskt underkastat sig socialdemokratins dominans?". Här tänker vi olika. Att arbeta via dessa rörelser (fackföreningar, hyresgästföreningar och liknande) innebär för oss socialister naturligtvis inte att sitta passiva på möten utan istället att kämpa för att återskapa dess primära roll som samlande och kämpande klassorganisationer. Organisationer som tillvaratar klassens intressen - oavsett kön, etnisk bakgrund med mera - inom respektive område; det vill säga bostadssituation, arbete, utbildning eller annat. Genom att själva gå in och göra integrationen ständigt levande i dessa organisationer, kan vi arbeta för en verklig social integrering. En socialisationsprocess i dess verkliga bemärkelse.

Vi måste ta tillvara att Sverige trots allt är ganska unikt när det gäller organisationsgrad inom arbetarrörelsen. Socialdemokraterna regerar som parti över alla de organisationer som är knutna till denna "arbetarrörelse" och det är länge sedan de hade med ordet "rörelse" att göra. Trots det finns den där - rörelsen - men så långt ifrån elefanternas parningsrevir att den ofta inte ens går att upptäcka för den utomstående. I Örebro upptäckte vi för tjugo år sedan till vår förfäran att en av Hyresgästföreningarnas lokalklubbar till ordförande valt en kvinna med starka fördomar mot invandrare. Hon började bygga ett "kvinnoparti" med rasistiska förtecken och uppträdde mycket våldsamt. Eftersom föreningen Stoppa Rasismen var stark - med nära femhundra medlemmar - hade vi delat in oss i olika grupper som specialiserade sig på olika saker som rättegångar, skolinformation och annat. Jag tillhörde den grupp som arbetade med konkreta problem i bostadsområden. Vi gick till nästa klubbmöte efter att ha diskuterat med Hyresgästföreningens Örebro-avdelning och tagit med oss dess ordförande. På mötet upplöstes klubben och information gick ut till alla hushåll med inbjudan till möte där ny styrelse och ordförande valdes. Klubben blev sedan en av stadens mest aktiva. Om någon var socialdemokrat? Jag vet inte och jag frågade aldrig.

Inom, och i nära kontakt med, organisationer som Verdandi, Hyresgästföreningen med flera, är förhållandevis många invandrare aktiverade på lokal nivå och på många håll fungerar deras samlingslokaler som mötesplatser. Ofta finner vi dessa mötesplatser alldeles intill oss i våra bostadsområden. Här gör många människor, både infödda och invandrade, ofta ett fantastiskt volontärarbete. Även i "invandrartäta" områden fungerar ofta dessa föreningars lokaler som mötesplatser. Om andra föreningar är tongivande så är det lika självklart att gå dit ("där rörelsen är, är jag") där man kan formulera problem och organisera sig för dess lösning.

Tyvärr är ofta perspektivlösheten i dessa folkrörelser slående men där det förekommit "korsbefruktning" har det emellanåt kunnat leda till socialt engagemang på en djupare nivå. Det handlar om folk-, arbetar- och massrörelsearbete i dess allra djupaste bemärkelse, det vill säga hur vi som socialister arbetar för att klassen ska organisera sig som klass. Med varje litet steg vi tar framåt i denna sociala process vinner de deltagande erfarenheter om att enhet ger styrka, och genom att agera kollektivt kan vi bekräfta framgångarna. Metoden är alltså att arbeta för en självorganisering på klassens egna och gemensamma villkor. Att avfärda detta med att dessa organisationer inte ser ut exakt som man önskar anser jag mycket ansvarslöst. Det är ju i så fall vår uppgift att förändra. Vi är ju socialister.

Christer Norlin
Aktiv i Nätverket mot Rasism i Örebro

Vilket Maktperspektiv?

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 18:35:27

I Röda rummet 1 2003 fanns artikeln Den svenska krutdurken där Christer Norlin gav sin syn på hur socialister kan bekämpa segregationen. I numret efter skrev Agnes Callewaert och Stefan Öberg en kritisk replik och i förra numret återkom Norlin. Nu ger sig Babak Rahimi in i debatten och konfronterar Norlins ståndpunkter med kritiska frågor: Varför falla undan för socialdemokratisk politik som innebär att invandrare utestängs? Tidskriften Röda Rummet 1/2004

Christer Norlins (CN) långa och informativa artikel i Röda Rummet 1/2003 har väckt debatt under året. Finns det någon vinst med att diskutera den artikeln ett år senare, kanske någon undrar. Ja, en hel del har hänt under året. Positionerna är flyttade och debatten om integration är fortfarande het. Hur ska socialister och kommunister ställa sig? Min avsikt är inte att ifrågasätta CN:s intentioner utan jag vill, med hans artikel som utgångspunkt, visa att det finns ett maktperspektiv som han - såväl som många andra - blundar för i den offentliga integrationsdebatten. Jag vill också diskutera rasifieringen av arbetarklassen.

CN redogör i sin artikel både för hur den svenska integrationspolitiken ser ut och för hur han ville att den ska vara. Han tar upp flera perspektiv och säger både det ena och det andra. Men eftersom han utgår från empiri saknar artikeln en teoretisk ram, vilket gör det svårt att gissa sig till hur Norlins integrerade idealsamhälle ser ut. Det skulle vara orättvist mot CN (och trötta ut läsaren) om jag försöker referera hans argument. Med betoning på att hans artikel både är innehållsrik - vad det gäller praktiska erfarenheter - och motsägelsefull, uppmanar jag den som inte minns innehållet att läsa den. Mina frågor blir sedan: finns det ett inbäddat maktperspektiv i CN:s bild av social integration? Och: borde i så fall inte socialister bryta med detta? Mitt svar på dessa frågor är: ja och jo. Låt oss se vad CN har att säga. I ett tänkt introduktionssamtal med en person som invandrat till Sverige tänker han sig att den nyanlände får informationen att "Det här kräver vi av dig, det här kan du kräva av oss och så här kan vi komma överens om att göra för att nå det här målet." Jag vill hävda att detta visar på CN:s normativa synsätt.

För att inte anklagas för att vara abstrakt föreställer jag mig själv och CN i ett introduktionssamtal vid min ankomst till Sverige. Jag kommer dit bärande på mina identiteter - både de jag hade med mig som gjorde mig till flykting och dem jag skaffade mig när jag landade i Sverige - och CN bär på sina. Som kommunist och nyanländ invandrare skulle jag (om vi nu hade detta introduktionssamtal) säkert ha frågat honom: Vilka är "ni" och vem har gett er rätten att bestämma vilka krav jag kan ställa på det samhälle jag ska leva och trivas i och vem har bestämt målet?

Vad skulle jag ha fått för svar? Kanske att: "Jag är en representant för den socialistiska rörelsen i Sverige som välkomnar dig hit. Vi är medvetna om att Sverige, tillsammans med andra västmakter, byggt sin välfärd på utsugning av Syd. Vi är medvetna om att folkvandringar - vare sig det beror på krig och fattigdom eller på jakt efter arbete och bättre levnadsvillkor - är resultat av den globala ojämna resursfördelningen som förvärrats av att nyliberalismen skaffat sig hegemoni i det kapitalistiska världssystemet. Vi är medvetna om att den nuvarande globaliseringsprocessen skapar ännu större klyftor mellan Nord och Syd och vi är i färd med att stoppa den, för rättvisans skull. Vi har insett vikten av att mobilisera den svenska arbetarrörelsen, oavsett etnisk bakgrund, i kampen för socialism och eftersom du med ditt nuvarande förhållande till produktionsmedlen är en del av den svenska arbetarklassen, välkomnar vi dig in i denna kamp." Eller?

Drömma kan man ju alltid göra, men i det verkliga livet skulle jag ha fått andra svar. De maktstrukturer, som möjliggör för marknaden att bestämma över våra öden, känner vi alla till. Jag vet lika väl som CN att den revolutionära delen av arbetarrörelsen i Sverige är för svag för att sticka ut huvudet och bli representant för det "svenska".

Gråsossens uppfattning om att invandringen kostar och att "vi" inte har råd med dem dominerar. Desperat över att välfärdsstaten håller på att jämnas med marken, kräver socialdemokratins representanter (som i Malmö) att invandrarna fråntas rätten att fritt välja bostadsort, att invandrare ska ge upp kravet på skälig lön för sitt arbete som motsvarar ens färdigheter och utföra samma arbete som "praktik" för att bli berättigad för socialbidrag. Det "krävs" att man lär sig språket. När det gäller den sociala segregationen har socialdemokratin lyckats "kulturalisera" problemen. Det finns därmed inget i infrastrukturen som skapar segregation utan det sker i överbyggnaden (kulturen), och då inte ens i "vår" samhällskultur utan i den som kommit till Sverige genom invandring, det vill säga kulturen i "de andra" - länderna i Syd.

Jag vill inte tillskriva CN några av dessa uppfattningar. De som har läst hans artikel har säkert hunnit bilda sig en uppfattning. Jag anser att det är hans egen uppgift att positionera sig i förhållande till den rådande integrationspolitiken. Socialdemokraternas starke man i Malmö, Ilmar Reepalu, kräver ett femårigt invandringsstopp till Malmö och får stöd av moderaterna, ett år efter att CN i sin artikel skrev att "Lagen om eget boende bör rivas upp". Statsminister Göran Persson pratar om "social turism" för att exkludera polska säsongsarbetare från sociala försäkringar, ett år efter att CN i sin artikel beskrev arbetskraftsinvandring och gästarbetare som enbart kapitalägarnas intresse "för att uppnå än hårdare konkurrens om arbetstillfällena, så klassmässig splittring och därmed dumpa löner och arbetsförhållanden..." och med det i praktiken uppmanade till kamp mot fri folkvandring.

Den som i dessa exempel inte ser maktstrukturer som gör invandrare till underordnad eller hittar spår av den slutna folkhemstanken i CN:s resonemang räcker upp en hand! Christer Norlin får naturligtvis ha de idéer han vill men för en insiktsfull kommunist skulle dessa exempel räcka för att se behovet att revidera sin uppfattning i integrationsfrågan.

Integration på vems villkor?

Jag funderar vidare på mitt fantiserade introduktionssamtal med Christer Norlin och frågar mig vad "vi"-et står för. Refererar det till den revolutionära svenska arbetarrörelsen eller till "etniska" svenskar? Det tål att fundera över. I sin replik till CN i Röda rummet frågade Agnes Callewaert och Stefan Öberg vad CN menade med "vi". Det undrar jag också. Jag undrar även över vad det är jag ska integreras i? Folkrörelser som ideologiskt och praktiskt underkastat sig socialdemokratins dominans? Innehåller CN:s integrationsförslag en översyn av målsättningar för dessa rörelser? Ett samtal med oss som kommit hit över målet med integration och innehållet i dessa sociala rörelser? Svar: Nej!

Tyvärr är CN inte ensam. Aktivister och organisatörer i gräsrotsrörelser ignorerar både den kraft som finns bland den segregerade delen av arbetarklassen och vikten av att anpassa kampens villkor så att de tilltalar oss invandrare. Kritiken i detta fall drabbar främst den radikala delen av arbetarrörelsen. Ta EMU-omröstningen som exempel. Det visade sig att andelen ja-sägare bland invandrare var större än i hela befolkningen, trots att invandrare långsiktigt drabbas mest av både den monetära unionen och EU i sin helhet. Läs Nej-sidans argument för att förstå varför. Där fanns inte mycket om EMU:s effekter på Syds ekonomi. Inte mycket om att gamla kolonialmakter (tro mig: majoriteten av invandrarna skulle förstått vad man menade!) håller på att omstrukturera sig. Den nykoloniala aspekten av EU och EMU saknades i debatten, som i stället handlade om att "med EMU får du sämre arbetsförhållande och lägre löner". De argumenten bet inte på den som vare sig har jobb eller lön. Hur många sociala rörelser idag har format sin samhällskritik utifrån invandrarnas perspektiv? Innan CN förespråkar att invandrarna ska dras in i organisationerna bör han fundera över målet och medlen i dessa organisationer.

Etnisk segregation - och diskriminering - är inget som har kommit till Sverige med invandringen. Sveriges minoritetsgrupper, inklusive det samiska ursprungsfolket, har alltid varit segregerade. Det är först de senaste åren som en sorts minoritetsstatus erkänts för fyra svenska etniska grupper; samer, romer, judar och finlandssvenskar. Resten, inklusive invandrarna, saknar ett erkännande som minoritetsgrupper i det svenska samhället och betraktas därför inte som en del av samhället. Rätten att definiera "den andre" ligger fortfarande hos den vite mannen. Och uppdelningen i det "svenska samhället" kontra "invandrarområde", som även finns i CN:s artikel, har sitt ursprung i detta icke-erkännande.

Eftersom CN gillar hänvisningar till forskningsarbete kan jag informera om att en statlig maktutredning kring integration och utanförskap just pekar på att det existerar diskriminerande strukturer i samhället som skapar invandrare och håller dem utanför. Massoud Kamali, som leder utredningen, säger att integration handlar om att bryta maktstrukturer. I ett annan forskningsarbete, Exkluderingen av invandrare i stadspolitiken, som jag recenserade för Röda Rummet (nr 1 2003) analyseras fyra former av samhällelig maktutövning som innebär exkludering av "de andra". En av dessa metoder - att på förhand bestämma vad invandrarna kan kräva och vad de kan få ut av integrationsprocessen - anser jag att också CN använder sig av.

Exkluderingen av makt sker delvis genom detta synsätt, där Sverige redan i problemformuleringen framställs som ett homogent samhälle i vilket invandrarna skall integreras. Där är det "vi", svenskar, som ska definiera vad som är integration. Makten över målen för, och definitioner av, integration är ett av de privilegier som stannar hos den vite mannen, svensken, i integrationsprocessen. I den mån svenska kvinnor tillkämpar sig positioner i maktapparaten tillåts även de att delta i problemformuleringen. Föreställningen att invandrare behöver social kontakt mer än vad de behöver en dräglig ekonomi dominerar så mycket i svenskens tankevärld att rätten till arbete med lika lön förvandlas till rätten till permanenta sysselsättningsåtgärder inom en alltmer segregerad arbetsmarknad.

Liknande exkludering finns i boendefrågan. Föreställningar skapas om att invandrarna (människor från hundratals olika nationer) vill bo tillsammans. Detta rättfärdigar att fastighetsbolag och politiker försummar att föra en bostadspolitik som bryter segregationen. Förståelsen för att boendesegregationen har socioekonomiska orsaker som måste lösas på annat sätt trängs undan, och ansvaret för att skaffa lämpliga bostäder till även större flyktingfamiljer försvinner ut i rymden tillsammans med den sociala bostadspolitiken.

Samma exkludering finns när man tittar på föreningarnas roll i invandrarnas sociala och politiska organisering. Här glömmer man oftast bort att dessa föreningar i många sammanhang är den enda organiseringen av invandrare och att de kan spela en stor roll när det gäller att ta till vara deras intressen. Majoritetssamhällets rätt att begränsa invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter förstärks av den exkluderande politiken.

Den som har makten att konstruera och reproducera föreställningar och bilder av "den andre", framställer denne som oduglig och missanpassad enligt sina egna normer. I den nuvarande integrationsmodellen framställs invandrare i relation till "arbetande svenskar" som "de arbetslösa". Invandrare framställs som "de segregerade" i relation till "integrerade svenskar". Invandrare görs till "de kulturellt avvikande" i relation till den överlägsna svenska kulturen. Med dessa roller avväpnar man motparten politiskt. Invandraren har inget annat val än att gå med på att utföra ett ordinarie arbete för mindre lön - eller till och med socialbidrag - eftersom de som har makten har bestämt att detta är vägen ut ur segregering. Som kulturellt avvikande varelse har man, enligt rådande tankegång, sig själv att skylla om man blir diskriminerad.

Få inom arbetarrörelsen ser den invandrade arbetarklassen som en del av Sverige. I de bästa försöken kan man se en önskan om att invandrarna ska förenas med den svenska arbetarrörelsen, vilket även CN formulerar i sin artikel. Men ser han verkligen inte att Tensta, Rinkeby, Hammarkullen, Rosengård, Bergsjön med flera är de typiska arbetarkvarteren? Inser han att också långtidsarbetaslösa invandrare är en del av arbetarklassen? Eller stämmer marxistisk teori endast på dem som är blonda och blåögda? Jag undrar varför CN och andra socialister annars lägger sina teoretiska verktyg åt sidan när de arbetar för integration och därmed låter socialdemokratisk teori och organisation ta över den rörelse som vill bryta maktstrukturer.

Babak Rahimi
Artikelförfattaren är frilansskribent och redaktör för tidskriften Mana

Next »