Öppna Gränser

Öppna Gränser

Öppna Gränser

En sajt med Socialistiska Partiets invandrings- och flyktingpolitiska material

Integration är en fråga om makt

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 17:01:02
Babak Rahimi recenserar Exkludering av invandrare i stadspolitiken- makt och maktlöshet i Örebro 1980-2000 Marcus Johansson, Örebro Studies in Political Science 4, 2002. Tidskriften Röda Rummet 1/2003. Den officiella integrationspolitiken har misslyckats. Varför då? Man kan, som sociologen Marcus Johansson har gjort i sin avhandling Exkludering av invandrare i stadspolitiken, undersöka maktfördelningen i integrationsprocessen. Har maktapparaten blivit tillgänglig för invandrare under integrationens gång?

En vanligt förekommande kommentar från välmenande politiker, som insett att segregationen inte längre är hållbar, är att "invandrare ska integreras". Måhända omedvetna om sin skuld överlämnar politikerna bollen till människor som själva, eller vars föräldrar (minst ena), kommit hit från andra länder, att integreras i det svenska samhället.

Sverige framställs som ett sammanhållet land i vilket invandrare ska bli integrerade. Det är "vi", svenskar, som ska definiera vad som är integration. Makten över målet för - och definitionen av - integration är ett av de privilegier som stannar hos svensken.

Detta är något som Marcus Johansson kallar för tankeexkludering, en maktform där ena partens värderingar begränsar och kontrollerar tankar och idéer.

På arbetsmarknaden kopplas invandrare samman med socialpolitik och inte näringspolitik. Paradoxalt nog står Integrationsverket under Näringsdepartementet och inte under Socialdepartementet. Tanken att invandrare behöver social kontakt mer än vad man behöver en dräglig ekonomi, dominerar så mycket i svenskens skalle att rätten till arbete förvandlas till rätten till sysselsättning, och politiskt deltagande som en möjlig social kontakt kommer inte ens på tal.

Tankeexkludering

Samma tankeexkludering finns i boendefrågan. Man låser sig så vid tanken på att "invandrarna" - människor från hundratals olika nationer - vill bo tillsammans med varandra att man glömmer fastighetsbolagens och politikernas ansvar. Att boendesegregationen har socioekonomiska bottnar som ska lösas på annat sätt trängs undan och ansvaret att skaffa bostäder även för flyktingfamiljer vill fastighetsbolagen inte axla.

Och samma tankeexkludering finns även när man tittar på föreningarnas roll i social och politisk organisering av invandrare. Här glömmer man oftast bort att dessa föreningar i många sammanhang är den enda organiseringen av invandrare och att den kan spela en stor roll när det gäller att ta till vara de olika etniska gruppernas intressen. Tankeexkluderingen ger majoritetssamhället rätt att begränsa invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter. På senare år har Integrationsverket upptäckt dessa föreningars förmåga att etablera kontakt med respektive etnisk grupp, och lärt sig använda dem för mobilisering av invandrare, när man gör en "kraftsamling". Men detta innebär inte att invandrare via dessa kanaler ges möjlighet till organisering och att föra fram sina krav på förändring, utan föreningar kontaktas när samhället vill förmedla ett budskap och saknar andra kontaktkanaler.

Denna tankeexkludering har också lett till att man inte insett vikten av invandrarmedier i integrationen. När Integrationsverket bildades trodde man i sin enfald att sådana medier bromsar dialogen mellan invandrare och majoritetssamhället. När presstödsnämnden i höstas granskade situationen för dessa medier, kom man fram till att de få som har klarat sig trots statens ovilja att stödja dem har haft en stor opinionsbildande funktion.

Tanke- och idébegränsningar som har hämmat integrationen har sina rötter i de föreställningar om rollerna som finns i samhället. Den som har makten att konstruera och reproducera rollerna framställer den andre som oduglig och missanpassad, enligt sina normer. Denna maktrelation kallar Marcus Johansson för rollexkludering och hävdar att det är svensken som har makten. Invandrare framställs som "de arbetslösa" i relation till "arbetande svenskar".

Invandrare framställs som "de segregerade" i relation till "integrerade svenskar". Invandrare görs till "de kulturellt avvikande" i relation till de överlägsna svenska normerna. Med dessa roller avväpnar man motparten politiskt. Invandraren har inget annat val än att gå med på att utföra ett ordinarie arbete för mindre lön - eller till och med socialbidrag - eftersom detta sägs vara vägen ut ur segregering. Som den kulturellt avvikande varelsen har man sig själv att skylla om man blir diskriminerad.

Diskriminering som makt

Länge har man sett diskrimineringen som ett undantag, ett misstag som svenskarna gör då och då. Men man kan också se diskrimineringen som en maktfaktor, något som Marcus Johansson kallar för barriärexkludering, och som används flitigare än vad man vågar tro. När journalisten Kennet Lutti på tidningen Arbetarbladet i en artikel skrev att "en svensk diskriminerar" i samband med avslöjanden om att polisen haffar fler oskyldiga invandrare än oskyldiga svenskar, över 2 000 fall, var detta en ärlig sanning. I artikeln hette det bland annat följande: "Sverige mår bra av ett A- och ett B-lag på arbetsmarknaden, heter det. Nya jobb till lägre löner sägs skapa "dynamik". Men det är lika falskt som den svenska toleransen och öppenheten. Sverige diskriminerar invandrare". Diskrimineringsombudsmannen Margareta Wadstein sade i en kommentar att "det finns all anledning att tro att det rör sig om en diskriminering som är inbyggd i hela samhällets sätt att fungera". Med andra ord är diskriminering en regel och en maktfaktor som måste bekämpas för att integrationen över huvud taget ska vara möjlig.

Obefintlig representation

För att ta itu med segregation och diskriminering måste det finnas en politisk vilja. Där kommer ytterligare en maktfaktor in i bilden som Marcus Johansson kallar för beslutsexkludering. De politiska organ som ska arbeta med frågor som rör även invandrare, förefaller domineras av svenskar, och invandrare är helt maktlösa i dessa. Denna underrepresentationen handlar inte bara om den politiska eliten i regering, riksdag och kommunala församlingar. Även de kanaler som verkar för att föra fram en bild av invandrare i den allmänna debatten, läggs ner en efter en. Sesam, Mosaik, Integration i Fokus, Rosengårdstidningen och GT:s satsning i Angered har drabbats av nedläggning och konkurs under förra året.

Och året innan lade Malmö kommun ner TV Rosengård i Öppna Kanalen, ett av de få verkliga integrationsprogrammen i de öppna kanalerna. I Stockholm har Dagens Nyheter nu vägrat ta in Öppna Kanalens tv-program på den dagliga tv-tablån, vilket man tidigare utan problem gjort i flera år. Öppna Kanalen i Stockholm är den enda invandrar-tv-kanalen gjord av invandrarorganisationer. I Uppsala stoppas alla möjligheter för invandrare att nå ut eftersom den lokala kanalen TV Uppsala i sina föreningsstadgar påbjuder att program på utländska språk måste textas, vilket är en omöjlighet för fattiga invandrarföreningar.

Vad kan göras om integrationsprocessen hämmas och begränsas av de förutsättningar som gav upphov till den? Vad kan göras när makten inte fördelas lika trots alla vackra ord om integration?

Den norska sociologen Thomas Hylland Eriksen skrev en gång att invandrare i Europa hävdar sin etnicitet för att kräva privilegier hos makthavarna. Men om den etniska identiteten ändå inte underlättar en rättvis maktfördelning, bör man kanske söka efter andra identiteter och andra paroller som inte riktar sig till välviljan hos de som har makt utan till sådana som kräver förändring.

Enrique Pérez, lektor vid Malmö Högskola, har sagt att på 1970-talet var integration och mötet med svenskar inte omöjligt. Man sökte sig till den rörelse som stämde bäst med ens politiska värderingar och blev integrerad i det arbetet. I stället för att vädja till maktelitens välvilja att då och då kasta smulor till multikulti-ivrarna bör man nog slå sig ihop med krafter som kräver förändringar i maktfördelningen.

Babak Rahimi, frilansjournalist
(Recensionen är en förkortad version av en artikel publicerad i tidskriften Mana nr 5-02)