Öppna Gränser

Öppna Gränser

Öppna Gränser

En sajt med Socialistiska Partiets invandrings- och flyktingpolitiska material

Öppna Gränser

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 19:27:50

Inledning

NÄR DETTA SKRIVS pågår sedan en längre tid förändringar och debatt i samhället kring frågor om invandring, gränser och rasism.

Byggnads och andra fack har fört en strid mot ett lettiskt företag som anställt lettiska arbetare till löner som lig- ger långt under de som finns avtalade i Sverige. Dagligen utvisas människor som inte uppfyller statens krav för att få bo i Sverige. Åter andra människor gömmer sig för att inte bli utvisade. Dagligen diskrimineras människor på grund av hårfärg, klädsel eller efternamn. Rasister sprider hatpropaganda och begår våldshandlingar

Företag, stora som små, meddelar att det är för dyrt att producera i Sverige och flyttar till länder med lägre löner och spelar ut arbetare i Sverige mot arbetare i andra län- der.

Med ökad globalisering har frågor om gränser, invandring och rasism blivit allt viktigare.

Debatten förs för det mesta kring frågan ”Vad är bra för Sverige”. Vi anser att detta är en felaktig utgångspunkt. Sverige är inte ett land där alla har gemensamma intressen. Liksom i alla andra länder finns olika klasser med motstri- diga intressen och behov. Denna broschyr om invandring och rasism utgår från arbetarklassens (i bred bemärkelse, arbetande människor, låginkomsttagare, arbetslösa, unga och gamla) behov av att ena sig över gränserna mot sin motståndare, kapitalisterna och det kapitalistiska systemet.

I dagens värld rör sig kapitalet allt friare över gränser och kontinenter medan gränserna stängs allt mer mot fattigamänniskor.

EN UTGÅNGSPUNKT VI HAR är att alla människor har samma rättigheter, oavsett var de är födda någonstans. En klass- mässig politik i frågor om invandring och flyktingar kan inte utgå från den borgerliga staten och dess gränser. Vi förespråkar därför öppna gränser där alla har rätt och möjlighet att bosätta sig där hon eller han vill.

Men är det en realistisk politik? Nej, naturligtvis inte för dem som försvarar det kapitalistiska samhället. På samma sätt som det inte är ”realistiskt” att gå emot nedskärningar i den offentliga sektorn, att kämpa mot arbetslösheten, att stoppa miljöförstöringen eller att mätta världens svältande. Bara för att nämna några saker som alltid utmålas som ”orealistiska” för att de stöter på det kapitalistiska samhällets begränsningar. Men det är inte öppna gränser eller jobb åt alla som är orealistiskt i sig.

DET ”OREALISTISKA” LIGGER i att dessa krav inte är förenliga med ett kapitalistiskt samhälle, ett samhälle där allting är varor, där produktionens enda drivkraft är mesta möjliga vinst och där rikedomarna innehas och kontrolleras av ett litet fåtal. Liksom när det gäller de andra frågorna måste något ge vika; antingen kraven på öppna gränser, mat åt alla, en bra offentlig service och så vidare eller kapitalis- men.

För oss är det valet självklart: vi väljer människovärdet före kapitalismen.

Socialistiska Partiet

Ladda ner hela pamfletten Öppna Gränser (från 2005).

Gör godheten möjlig

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 19:02:59

I mer än ett år har det pågått en debatt om integration, segregation och socialisters perspektiv på antirasistiskt arbete i våra spalter. Nu har en ny debattör gett sig in i den diskussionen. Den radikala vänsterns uppgift är att att organisera dem som kan organisera andra, skriver Ahmad Berger. Han vill bredda frågan om integration av "invandrare" till att även gälla andra grupper som drabbas av diskriminerande normer. Röda Rummet 3-4/2003.

I dagens Sverige bor människor som råkar vara födda i 102 olika länder, sägs det. Med andra ord så finns en majoritet av världens länder "representerade" i Sverige. Och ändå talar vi om att integrera Dem/Världen i Sverige och inte tvärtom!

Vilka är då dessa människor som ska integreras? Vilka är dessa invandrare? Inte menar vi väl amerikanerna, tyskarna, danskarna eller holländarna? Vad vi egentligen diskuterar i dessa sammanhang är underförstått "svartskallarna", de som kommer "långt bortifrån" och antas vara de som behöver olika insatser för att kunna bli del av samhället. Ett samhälle som i sig exkluderar även andra som kommer från den egna socknen.

Ingen annanstans än just i debatten kring segregation och integration lyser paternalismen så tydligt och klart. Det skapas till och med statliga verk och projekt, och det sätts upp kriterier för integrationen; allt ifrån från att kunna "perfekt svenska" till att internalisera "svenska värderingar och attityder".

I flera år har debatten handlat just om vem som har tillräcklig makt att kunna definiera mål och medel för integrationen. Diskussionen har trots väsentliga olikheter förts av dem som faktiskt har makten att uttrycka sig, att göra sig hörda. Detta medan de som antas vara målet för integrationen, de segregerade, arbetslösa, lyser med sin frånvaro.

Ofta talar vi om ett "mångkulturellt samhälle" medan det i våra segregerade stadsdelar bara råder en kultur: tystnadens kultur. Människor som borde kräva både individuella och kollektiva rättigheter har blivit tysta och icke-krävande. Kan det möjligtvis bero på att dessa människor har fråntagits - för att låna sociologen och författaren Joachim Israels ord - den mest grundläggande mänskliga rättigheten, nämligen rätten att kräva rättigheter?

Debatten har istället förts i all välmening av de människor som är medvetna om sina rättigheter och har möjligheten att använda sig av dem. I denna debatt har två olika perspektiv utkristalliserats:

Dels "essentialisterna" som menar att syftet med integrationen inte är något annat än att de som är annorlunda skall internaliseras i den västerländska kulturen och acceptera dess värden och normer. Och dels "dekonstruktivisterna", som anser att en sådan strategi innebär en utestängning av alla dem som inte ingår i normen, det vill säga invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella, etcetera. Medan essentialisterna anklagar dekonstruktivisterna för att stå för en normlös kulturrelativism anser det senare lägret att essentialisterna står för en förevigad eurocentrism och diskriminerande normbildning.

Den radikala vänstern

Min fråga gäller ändå den radikala vänstern: Var står vi i denna debatt och vilken är vår största utmaning? Vi kan ju ändå inte mena att vi själva står över de normer och värderingar som råder i samhället. Faktum är att, i mångt och mycket och i varierande grad, reproducerar den radikala vänstern samma normgivande värderingar som omger oss i det samhälle vi lever i. Det räcker bara att titta tillbaka några år och se vad en del av den radikala vänstern ansåg om homosexualitet, könens jämlikhet eller för den delen om flyktingar från östra Europa.

Vi inom den radikala vänstern måste höja blickarna och se sambandet mellan den förtryckande normen och samhällsstrukturen å ena sidan och integrationsfrågan å andra sidan.

Invandrarna, kvinnorna, funktionshindrade, homosexuella, med flera drabbas, diskrimineras och utesluts av samma struktur som gör den vita, högutbildade, heterosexuella mannen (som dessutom saknar synliga och osynliga funktionshinder) till norm, till normalitet.

Jag vill förstås inte förenkla frågan eller släta ut skillnaderna mellan dessa grupper. Sådana skillnader finns, är verkliga och ibland visar de sig till och med i form av interna motsättningar. Men om vi inte ser likheten i att bli diskriminerad utifrån en till normen relaterad olikhet, och om vi inte arbetar för att skapa en enhet i kampen mot den exkluderande normen så riskerar vi att göra också integrationen till en minoritetsfråga. Detta medan diskrimineringen, sett utifrån mångfaldsperspektivet, handlar om en

normgivande struktur som urholkar rättvisan. Mångfaldsbegreppet är i sig ett radikalt begrepp eftersom det utgår ifrån att det förekommer diskriminering i samhället och att denna diskriminering beror på föreställningen om att alla inte kan vara jämlika!

Vi har i mångt och mycket arbetat med delarna i denna fråga men sällan med helheten som faktiskt är större än summan av delarna. Det är kanske också en förklaring till varför de viktiga aspekterna kön, klass och sexuell läggning i integrationsdebatten blivit mer eller mindre osynliga, och lämnat plats åt enbart etniciteten. "Integration med ens sammanhang till skillnad från anpassning, är en specifik mänsklig aktivitet. Integration är ett resultat av förmågan att anpassa sig själv till verkligheten plus den kritiska förmågan att välja och att förändra den verkligheten. I den utsträckningen människan förlorar sin förmåga att välja och är underkastad andras val, i den utsträckningen hennes beslut inte längre är hennes egna, eftersom de är resultatet av yttre föreskrifter, är hon inte integrerad utan snarare anpassad".

När den brasilianske pedagogen och socialisten Paulo Freire skrev dessa rader i boken Utbildning för befrielse hade han med största sannolikhet ingen tanke på våra förorter eller vår diskussion kring integrationens komplicitet i Sverige. Men han kan ändå ha rätt.

Har vänstern, utifrån Freires ord, någon uppgift? Mitt eget svar är utan tvekan ett stort JA. Detta eftersom jag tolkar hans ord som en uppmaning till att bli delaktig i sitt eget öde, i att definiera och framförallt förändra den verklighet man lever i. Visst känner vi igen orden, eller"¦?

Vår uppgift är således att organisera dem som kan organisera andra för att de själva ska kunna definiera sin verklighet och hur den skall förändras. Integrationens mål kan inte definieras av oss eller andra än de om är målet för integrationen. Det är också vår uppgift att studera helheten, att se sambandet mellan diskrimineringen av alla som på ett eller annat sätt anses stå utanför normen, och att hitta sätt för att sammanföra dessa grupper.

Den radikala vänstern har med tanke på sin kvantitativa storlek gjort en hel del arbete i förorterna, och har till och med ett stigande antal medlemmar av en annan etnisk bakgrund i sina led. Men det räcker inte att enbart vara "goda". Bertolt Brecht skrev: "I stället för att bara vara goda, sträva efter att frambringa ett tillstånd som gör godhet möjlig, eller ännu hellre gör den överflödig!"

Vi kanske inte just idag kan göra godheten överflödig eftersom det innebär mycket mer än att arbeta inom samhällets nuvarande ramar. Men vi är absolut manade i att organisera och skapa förutsättningar som gör godheten möjlig!

Ahmad Berger

Vems invandring kämpar vi för?

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 18:46:30

Debatten om socialisters syn på integration fortsätter. I förra numret hävdade Babak Rahimi att Christer Norlin duckar för maktens perspektiv och ger efter för den socialdemokratiska politik som underordnar invandrare. Här går Norlin i svaromål. Att avfärda politiskt arbete i de traditionella arbetarrörelseorganisationerna är ansvarslöst, menar han. Och kontrar med frågan om inte en planerad reglering av invandringen är bättre än att släppa beslutanderätten till kapitalägarna. Tidskriften Röda Rummet 2/2004.

I förra numret kritiserade Babak Rahimi min ett år gamla artikel (Den svenska krutdurken, Röda rummet nr 1/2003) om segregationen där jag skissade en möjlig väg till integration. Olyckligtvis inleder Rahimi sitt debattinlägg med att missuppfatta det jag skrev om introduktionens betydelse när människor flyr eller invandrar till Sverige från andra länder. I stället målar han upp en "tänkt" situation som mer utgår ifrån hans egna fantasier, eller fördomar om man så vill. Det är synd eftersom den här debatten bör utgå ifrån verkligheten. Min målsättning är att vi tillsammans ska kunna utmejsla ett socialistiskt perspektiv på integrationen i stället för att, vilket Rahimi felaktigt anklagar mig för, huka oss för maktens perspektiv. Då behövs grundläggande, sakliga och kamratliga diskussioner.

För den som inte följt debatten från början måste jag därför gå igenom missförstånden igen. Förhoppningsvis kan det räta ut en del frågetecken, så att diskussionen hamnar på rätt köl.

De "tänkta samtalen" tänker jag inte kommentera, men däremot när Rahimi sedan skriver: "socialdemokraternas starke man i Malmö, Ilmar Reepalu kräver ett femårigt invandringsstopp till Malmö och får stöd av moderaterna, ett år efter att Christer Norlin i sin artikel skrev att "Lagen om eget boende bör rivas upp!". Jag förstår inte sambandet som Rahimi antyder. Vad jag försökte säga i min artikel var att det idag inte råder någon valfrihet på bostadsmarknaden för en nyanländ flykting.

Den nuvarande bostadspolitiken - med ökad utförsäljning av allmännyttan - avreglering av bostadsmarknaden och ett oerhört lågt nybyggande både skapar och permanentar en olycklig bostadssegregation. Något som Rahimi verkar vara överens med mig om då han något senare i artikel skriver att "Liknande exkludering finns i bostadsfrågan. Föreställningar skapas om att invandrarna (!) vill bo tillsammans. Detta rättfärdigar att fastighetsbolag och politiker försummar att föra en bostadspolitik som bryter segregationen".

Inför en alltmer privatiserad bostadsmarknad isoleras vi ifrån möjligheten att "välja" var, hur och på vilket sätt vi önskar bo. "Valet" blir inte den nyanländes, utan husägarens, eller kapitalistens om man så vill. Därför är nästan all form av planering som det finns samhällelig insyn i bättre. Vi måste ta vid där miljonprogrammet slutade. Det var ett program som såg till att alla fick en värdig bostadsstandard när det gäller sanitära angelägenheter. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet försökte för trettio år sedan med sin kampanj "Kvarteret Framtiden" utveckla det till att även omfatta den sociala standarden med hänsyn till närmiljö, granngemenskap och jämlikhet. En del av resultatet ser vi i miljonprogrammets slutfas med sitt blandade bestånd. Samhället måste nu återigen ta ett samlat grepp om bostadsmarknaden, bostadssituationen och bostadsmiljön, det vill säga en hårdare reglering. Detta har ingenting gemensamt med Reepalus nuvarande utspel.

Rahimi skriver vidare, i samma anda, att "Göran Persson pratar om "social turism" för att exkludera polska säsongsarbetare från sociala försäkringar, ett år efter att Christer Norlin i sin artikel beskrev arbetskraftsinvandring som enbart kapitalägarnas intresse". För att få ordning på detta samband blir Rahimi tvungen att blanda äpplen med päron och kalla det apelsiner. Vad jag beskrev var att kapitalägarna har intresse av arbetskraftsimport för att öka konkurrensen om arbetstillfällena, som ett medel att dumpa löner och sociala skyddsnät. Rahimi beskriver själv problemet i slutet av sin artikel med orden "Invandraren har inget annat val än att gå med på att utföra ett ordinarie arbete för mindre lön!"

Som jag ser det bör man här på allvar ställa sig frågan om inte en eftertänksam planering av invandringen i dagsläget är bättre än att släppa allt vind för våg åt kapitalägarna att bestämma. Det är lätt att sitta på en stol och säga att "fri invandring" är bra utan att förstå att det idag innebär "fri rörlighet av arbetskraft". Storföretagens "fria rörlighet av kapital" lägger ned, schackrar och flyttar runt verksamheter för att maximera vinsterna. Det ger lönearbetare en frihet lika mycket värd som "valet" av bostad, "valet" av social tillhörighet eller "valet" av inkomst. För arbetslöse Karlsson eller Biranvand är det förnedrande att känna att man schackrar med människors arbetsvillkor genom "dumpning" och genom "utflyttning", lika förnedrande som det kommer att kännas att ersättas av "slavarbetare". Klassamhällets, mänskligt sett, allra råaste sidor är på väg att manifestera sig. Var är då fackföreningen, den som ska tillvarata våra intressen? Den är också lämnad vind för våg åt de härskandes intressen. Så vem kämpar för oss och hur? Ã…teruppväckandet av klassorganisationernas primära funktion blir därför livsavgörande för vad ordet "fri" egentligen ska innehålla. "Fri" marknad eller "fri" mänsklighet?

Social närvaro

Rahimi raljerar över att jag anser det viktigt att utbildningssystemet görs om för att anpassas till den invandrades förkunskaper via ett flexibelt valideringssystem. Han hävdar att min mening "Det här kräver vi av dig, det här kan du kräva av oss och så här kan vi komma överens om att göra för att nå det här målet" skulle vara ett enkelriktat krav från "samhällets" sida. Men om han inte hade lyft detta citat från sitt sammanhang så hade helheten fått en helt annan innebörd. Vad jag beskrev var en validering av den invandrades förkunskaper, som gör att till exempel en läkare från Botswana bara behöver läsa in det som saknas för att kunna arbeta som läkare inom den svenska sjukvården i stället för att börja om från början, vilket för det stora flertalet är ogörligt. Pedagogiskt sett visar det på den ekonomiska vinsten av invandring, men framför allt innebär det ett erkännande av den invandrade som människa. Med kunskaper, färdigheter och social status vilket idag fullständigt nonchaleras.

Liknande "överenskommelser" måste också kunna fungera i vår närmaste vardag för att den sociala integrationen ska kunna bli verklig. Hittar du en plånbok kan du inte bara behålla den och tacka din lyckliga stjärna, utan den ska lämnas till sin ursprungliga ägare eller till polisen. Bor du på tredje våningen kan du inte tvätta kläderna i en balja på balkongen utan behöver få lära dig hur tvättstugan fungerar. För att alla dessa miljoner små vardagshändelser inte ska leda till irritation eller skapa konflikter krävs det en "social närvaro". Ibland kallas det bara kamratskap eller vänskap och är heller inte märkligare än så.

Rahimi är mycket kritisk till att jag använder ordet "vi" och undrar vad jag menar med det. Socialt associerar jag mig med arbetarklassen och eftersom jag arbetar för att den en dag ska återupptäcka sin kollektiva styrka så har jag inga problem med ordet "vi". Trots att arbetarklassen är brokigare än lyktorna på ett kräftkalas. Jag använder kanske "vi" lika bekymmersfritt som Rahimi använder ordet "oss" när han beskriver invandrare. En vacker dag hoppas jag att han också kan säga "oss" och "vi" om arbetarklassen i det här landet. Knäckfrågan är, som Rahimi själv skriver, på vems villkor invandring och integration sker. Jag blir lite förvånad då han säger sig inte förstå att detta är själva huvudfrågan i min artikel. Det jag utgår ifrån kan kort beskrivas med att arbetarklassens befrielse bara kan vara dess eget verk och att så länge inte alla delar av mänskligheten får del av den befrielsen så är den inte mycket värd.

Det måste till ett socialt tryck i samhället som kan tvinga fram förändringar och därför är det helt nödvändigt att integrera invandrare med den infödda arbetarklassen. Och jag vill återigen förtydliga att jag menar integrera och inte assimilera (det vill säga likforma). Här finns inte en enda väg men grunden, den sociala närvaron, är nödvändig. För en socialist borde inte det vara konstigt. Denna sociala integration är nödvändig, då splittringen av arbetarklassen annars kommer att vara ett ödesdigert faktum. Högerextremismen och intoleransen håller på att göra inbrytningar i traditionella arbetarområden där svenskfödda arbetare men få invandrare bor, och där invandrare i ökande takt blir den fiende som "tar våra jobb". Nästan en hel generation unga med invandrade föräldrar är mer eller mindre helt exkluderade från samhället och utser - i brist på positiv social identitet - "svennarna" till huvudfiende. En fullständigt livsfarlig utveckling som kommer att accelerera om fler arbetstillfällen försvinner utan att klassen kan formulera ett självständigt svar.

Hur ska då ett socialistiskt integrationsarbete kunna se ut? Rahimi avfärdar obekymrat de existerande arbetarorganisationerna och folkrörelserna: "Jag undrar även över vad jag ska integreras i? Folkrörelser som ideologiskt och praktiskt underkastat sig socialdemokratins dominans?". Här tänker vi olika. Att arbeta via dessa rörelser (fackföreningar, hyresgästföreningar och liknande) innebär för oss socialister naturligtvis inte att sitta passiva på möten utan istället att kämpa för att återskapa dess primära roll som samlande och kämpande klassorganisationer. Organisationer som tillvaratar klassens intressen - oavsett kön, etnisk bakgrund med mera - inom respektive område; det vill säga bostadssituation, arbete, utbildning eller annat. Genom att själva gå in och göra integrationen ständigt levande i dessa organisationer, kan vi arbeta för en verklig social integrering. En socialisationsprocess i dess verkliga bemärkelse.

Vi måste ta tillvara att Sverige trots allt är ganska unikt när det gäller organisationsgrad inom arbetarrörelsen. Socialdemokraterna regerar som parti över alla de organisationer som är knutna till denna "arbetarrörelse" och det är länge sedan de hade med ordet "rörelse" att göra. Trots det finns den där - rörelsen - men så långt ifrån elefanternas parningsrevir att den ofta inte ens går att upptäcka för den utomstående. I Örebro upptäckte vi för tjugo år sedan till vår förfäran att en av Hyresgästföreningarnas lokalklubbar till ordförande valt en kvinna med starka fördomar mot invandrare. Hon började bygga ett "kvinnoparti" med rasistiska förtecken och uppträdde mycket våldsamt. Eftersom föreningen Stoppa Rasismen var stark - med nära femhundra medlemmar - hade vi delat in oss i olika grupper som specialiserade sig på olika saker som rättegångar, skolinformation och annat. Jag tillhörde den grupp som arbetade med konkreta problem i bostadsområden. Vi gick till nästa klubbmöte efter att ha diskuterat med Hyresgästföreningens Örebro-avdelning och tagit med oss dess ordförande. På mötet upplöstes klubben och information gick ut till alla hushåll med inbjudan till möte där ny styrelse och ordförande valdes. Klubben blev sedan en av stadens mest aktiva. Om någon var socialdemokrat? Jag vet inte och jag frågade aldrig.

Inom, och i nära kontakt med, organisationer som Verdandi, Hyresgästföreningen med flera, är förhållandevis många invandrare aktiverade på lokal nivå och på många håll fungerar deras samlingslokaler som mötesplatser. Ofta finner vi dessa mötesplatser alldeles intill oss i våra bostadsområden. Här gör många människor, både infödda och invandrade, ofta ett fantastiskt volontärarbete. Även i "invandrartäta" områden fungerar ofta dessa föreningars lokaler som mötesplatser. Om andra föreningar är tongivande så är det lika självklart att gå dit ("där rörelsen är, är jag") där man kan formulera problem och organisera sig för dess lösning.

Tyvärr är ofta perspektivlösheten i dessa folkrörelser slående men där det förekommit "korsbefruktning" har det emellanåt kunnat leda till socialt engagemang på en djupare nivå. Det handlar om folk-, arbetar- och massrörelsearbete i dess allra djupaste bemärkelse, det vill säga hur vi som socialister arbetar för att klassen ska organisera sig som klass. Med varje litet steg vi tar framåt i denna sociala process vinner de deltagande erfarenheter om att enhet ger styrka, och genom att agera kollektivt kan vi bekräfta framgångarna. Metoden är alltså att arbeta för en självorganisering på klassens egna och gemensamma villkor. Att avfärda detta med att dessa organisationer inte ser ut exakt som man önskar anser jag mycket ansvarslöst. Det är ju i så fall vår uppgift att förändra. Vi är ju socialister.

Christer Norlin
Aktiv i Nätverket mot Rasism i Örebro

Vilket Maktperspektiv?

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 18:35:27

I Röda rummet 1 2003 fanns artikeln Den svenska krutdurken där Christer Norlin gav sin syn på hur socialister kan bekämpa segregationen. I numret efter skrev Agnes Callewaert och Stefan Öberg en kritisk replik och i förra numret återkom Norlin. Nu ger sig Babak Rahimi in i debatten och konfronterar Norlins ståndpunkter med kritiska frågor: Varför falla undan för socialdemokratisk politik som innebär att invandrare utestängs? Tidskriften Röda Rummet 1/2004

Christer Norlins (CN) långa och informativa artikel i Röda Rummet 1/2003 har väckt debatt under året. Finns det någon vinst med att diskutera den artikeln ett år senare, kanske någon undrar. Ja, en hel del har hänt under året. Positionerna är flyttade och debatten om integration är fortfarande het. Hur ska socialister och kommunister ställa sig? Min avsikt är inte att ifrågasätta CN:s intentioner utan jag vill, med hans artikel som utgångspunkt, visa att det finns ett maktperspektiv som han - såväl som många andra - blundar för i den offentliga integrationsdebatten. Jag vill också diskutera rasifieringen av arbetarklassen.

CN redogör i sin artikel både för hur den svenska integrationspolitiken ser ut och för hur han ville att den ska vara. Han tar upp flera perspektiv och säger både det ena och det andra. Men eftersom han utgår från empiri saknar artikeln en teoretisk ram, vilket gör det svårt att gissa sig till hur Norlins integrerade idealsamhälle ser ut. Det skulle vara orättvist mot CN (och trötta ut läsaren) om jag försöker referera hans argument. Med betoning på att hans artikel både är innehållsrik - vad det gäller praktiska erfarenheter - och motsägelsefull, uppmanar jag den som inte minns innehållet att läsa den. Mina frågor blir sedan: finns det ett inbäddat maktperspektiv i CN:s bild av social integration? Och: borde i så fall inte socialister bryta med detta? Mitt svar på dessa frågor är: ja och jo. Låt oss se vad CN har att säga. I ett tänkt introduktionssamtal med en person som invandrat till Sverige tänker han sig att den nyanlände får informationen att "Det här kräver vi av dig, det här kan du kräva av oss och så här kan vi komma överens om att göra för att nå det här målet." Jag vill hävda att detta visar på CN:s normativa synsätt.

För att inte anklagas för att vara abstrakt föreställer jag mig själv och CN i ett introduktionssamtal vid min ankomst till Sverige. Jag kommer dit bärande på mina identiteter - både de jag hade med mig som gjorde mig till flykting och dem jag skaffade mig när jag landade i Sverige - och CN bär på sina. Som kommunist och nyanländ invandrare skulle jag (om vi nu hade detta introduktionssamtal) säkert ha frågat honom: Vilka är "ni" och vem har gett er rätten att bestämma vilka krav jag kan ställa på det samhälle jag ska leva och trivas i och vem har bestämt målet?

Vad skulle jag ha fått för svar? Kanske att: "Jag är en representant för den socialistiska rörelsen i Sverige som välkomnar dig hit. Vi är medvetna om att Sverige, tillsammans med andra västmakter, byggt sin välfärd på utsugning av Syd. Vi är medvetna om att folkvandringar - vare sig det beror på krig och fattigdom eller på jakt efter arbete och bättre levnadsvillkor - är resultat av den globala ojämna resursfördelningen som förvärrats av att nyliberalismen skaffat sig hegemoni i det kapitalistiska världssystemet. Vi är medvetna om att den nuvarande globaliseringsprocessen skapar ännu större klyftor mellan Nord och Syd och vi är i färd med att stoppa den, för rättvisans skull. Vi har insett vikten av att mobilisera den svenska arbetarrörelsen, oavsett etnisk bakgrund, i kampen för socialism och eftersom du med ditt nuvarande förhållande till produktionsmedlen är en del av den svenska arbetarklassen, välkomnar vi dig in i denna kamp." Eller?

Drömma kan man ju alltid göra, men i det verkliga livet skulle jag ha fått andra svar. De maktstrukturer, som möjliggör för marknaden att bestämma över våra öden, känner vi alla till. Jag vet lika väl som CN att den revolutionära delen av arbetarrörelsen i Sverige är för svag för att sticka ut huvudet och bli representant för det "svenska".

Gråsossens uppfattning om att invandringen kostar och att "vi" inte har råd med dem dominerar. Desperat över att välfärdsstaten håller på att jämnas med marken, kräver socialdemokratins representanter (som i Malmö) att invandrarna fråntas rätten att fritt välja bostadsort, att invandrare ska ge upp kravet på skälig lön för sitt arbete som motsvarar ens färdigheter och utföra samma arbete som "praktik" för att bli berättigad för socialbidrag. Det "krävs" att man lär sig språket. När det gäller den sociala segregationen har socialdemokratin lyckats "kulturalisera" problemen. Det finns därmed inget i infrastrukturen som skapar segregation utan det sker i överbyggnaden (kulturen), och då inte ens i "vår" samhällskultur utan i den som kommit till Sverige genom invandring, det vill säga kulturen i "de andra" - länderna i Syd.

Jag vill inte tillskriva CN några av dessa uppfattningar. De som har läst hans artikel har säkert hunnit bilda sig en uppfattning. Jag anser att det är hans egen uppgift att positionera sig i förhållande till den rådande integrationspolitiken. Socialdemokraternas starke man i Malmö, Ilmar Reepalu, kräver ett femårigt invandringsstopp till Malmö och får stöd av moderaterna, ett år efter att CN i sin artikel skrev att "Lagen om eget boende bör rivas upp". Statsminister Göran Persson pratar om "social turism" för att exkludera polska säsongsarbetare från sociala försäkringar, ett år efter att CN i sin artikel beskrev arbetskraftsinvandring och gästarbetare som enbart kapitalägarnas intresse "för att uppnå än hårdare konkurrens om arbetstillfällena, så klassmässig splittring och därmed dumpa löner och arbetsförhållanden..." och med det i praktiken uppmanade till kamp mot fri folkvandring.

Den som i dessa exempel inte ser maktstrukturer som gör invandrare till underordnad eller hittar spår av den slutna folkhemstanken i CN:s resonemang räcker upp en hand! Christer Norlin får naturligtvis ha de idéer han vill men för en insiktsfull kommunist skulle dessa exempel räcka för att se behovet att revidera sin uppfattning i integrationsfrågan.

Integration på vems villkor?

Jag funderar vidare på mitt fantiserade introduktionssamtal med Christer Norlin och frågar mig vad "vi"-et står för. Refererar det till den revolutionära svenska arbetarrörelsen eller till "etniska" svenskar? Det tål att fundera över. I sin replik till CN i Röda rummet frågade Agnes Callewaert och Stefan Öberg vad CN menade med "vi". Det undrar jag också. Jag undrar även över vad det är jag ska integreras i? Folkrörelser som ideologiskt och praktiskt underkastat sig socialdemokratins dominans? Innehåller CN:s integrationsförslag en översyn av målsättningar för dessa rörelser? Ett samtal med oss som kommit hit över målet med integration och innehållet i dessa sociala rörelser? Svar: Nej!

Tyvärr är CN inte ensam. Aktivister och organisatörer i gräsrotsrörelser ignorerar både den kraft som finns bland den segregerade delen av arbetarklassen och vikten av att anpassa kampens villkor så att de tilltalar oss invandrare. Kritiken i detta fall drabbar främst den radikala delen av arbetarrörelsen. Ta EMU-omröstningen som exempel. Det visade sig att andelen ja-sägare bland invandrare var större än i hela befolkningen, trots att invandrare långsiktigt drabbas mest av både den monetära unionen och EU i sin helhet. Läs Nej-sidans argument för att förstå varför. Där fanns inte mycket om EMU:s effekter på Syds ekonomi. Inte mycket om att gamla kolonialmakter (tro mig: majoriteten av invandrarna skulle förstått vad man menade!) håller på att omstrukturera sig. Den nykoloniala aspekten av EU och EMU saknades i debatten, som i stället handlade om att "med EMU får du sämre arbetsförhållande och lägre löner". De argumenten bet inte på den som vare sig har jobb eller lön. Hur många sociala rörelser idag har format sin samhällskritik utifrån invandrarnas perspektiv? Innan CN förespråkar att invandrarna ska dras in i organisationerna bör han fundera över målet och medlen i dessa organisationer.

Etnisk segregation - och diskriminering - är inget som har kommit till Sverige med invandringen. Sveriges minoritetsgrupper, inklusive det samiska ursprungsfolket, har alltid varit segregerade. Det är först de senaste åren som en sorts minoritetsstatus erkänts för fyra svenska etniska grupper; samer, romer, judar och finlandssvenskar. Resten, inklusive invandrarna, saknar ett erkännande som minoritetsgrupper i det svenska samhället och betraktas därför inte som en del av samhället. Rätten att definiera "den andre" ligger fortfarande hos den vite mannen. Och uppdelningen i det "svenska samhället" kontra "invandrarområde", som även finns i CN:s artikel, har sitt ursprung i detta icke-erkännande.

Eftersom CN gillar hänvisningar till forskningsarbete kan jag informera om att en statlig maktutredning kring integration och utanförskap just pekar på att det existerar diskriminerande strukturer i samhället som skapar invandrare och håller dem utanför. Massoud Kamali, som leder utredningen, säger att integration handlar om att bryta maktstrukturer. I ett annan forskningsarbete, Exkluderingen av invandrare i stadspolitiken, som jag recenserade för Röda Rummet (nr 1 2003) analyseras fyra former av samhällelig maktutövning som innebär exkludering av "de andra". En av dessa metoder - att på förhand bestämma vad invandrarna kan kräva och vad de kan få ut av integrationsprocessen - anser jag att också CN använder sig av.

Exkluderingen av makt sker delvis genom detta synsätt, där Sverige redan i problemformuleringen framställs som ett homogent samhälle i vilket invandrarna skall integreras. Där är det "vi", svenskar, som ska definiera vad som är integration. Makten över målen för, och definitioner av, integration är ett av de privilegier som stannar hos den vite mannen, svensken, i integrationsprocessen. I den mån svenska kvinnor tillkämpar sig positioner i maktapparaten tillåts även de att delta i problemformuleringen. Föreställningen att invandrare behöver social kontakt mer än vad de behöver en dräglig ekonomi dominerar så mycket i svenskens tankevärld att rätten till arbete med lika lön förvandlas till rätten till permanenta sysselsättningsåtgärder inom en alltmer segregerad arbetsmarknad.

Liknande exkludering finns i boendefrågan. Föreställningar skapas om att invandrarna (människor från hundratals olika nationer) vill bo tillsammans. Detta rättfärdigar att fastighetsbolag och politiker försummar att föra en bostadspolitik som bryter segregationen. Förståelsen för att boendesegregationen har socioekonomiska orsaker som måste lösas på annat sätt trängs undan, och ansvaret för att skaffa lämpliga bostäder till även större flyktingfamiljer försvinner ut i rymden tillsammans med den sociala bostadspolitiken.

Samma exkludering finns när man tittar på föreningarnas roll i invandrarnas sociala och politiska organisering. Här glömmer man oftast bort att dessa föreningar i många sammanhang är den enda organiseringen av invandrare och att de kan spela en stor roll när det gäller att ta till vara deras intressen. Majoritetssamhällets rätt att begränsa invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter förstärks av den exkluderande politiken.

Den som har makten att konstruera och reproducera föreställningar och bilder av "den andre", framställer denne som oduglig och missanpassad enligt sina egna normer. I den nuvarande integrationsmodellen framställs invandrare i relation till "arbetande svenskar" som "de arbetslösa". Invandrare framställs som "de segregerade" i relation till "integrerade svenskar". Invandrare görs till "de kulturellt avvikande" i relation till den överlägsna svenska kulturen. Med dessa roller avväpnar man motparten politiskt. Invandraren har inget annat val än att gå med på att utföra ett ordinarie arbete för mindre lön - eller till och med socialbidrag - eftersom de som har makten har bestämt att detta är vägen ut ur segregering. Som kulturellt avvikande varelse har man, enligt rådande tankegång, sig själv att skylla om man blir diskriminerad.

Få inom arbetarrörelsen ser den invandrade arbetarklassen som en del av Sverige. I de bästa försöken kan man se en önskan om att invandrarna ska förenas med den svenska arbetarrörelsen, vilket även CN formulerar i sin artikel. Men ser han verkligen inte att Tensta, Rinkeby, Hammarkullen, Rosengård, Bergsjön med flera är de typiska arbetarkvarteren? Inser han att också långtidsarbetaslösa invandrare är en del av arbetarklassen? Eller stämmer marxistisk teori endast på dem som är blonda och blåögda? Jag undrar varför CN och andra socialister annars lägger sina teoretiska verktyg åt sidan när de arbetar för integration och därmed låter socialdemokratisk teori och organisation ta över den rörelse som vill bryta maktstrukturer.

Babak Rahimi
Artikelförfattaren är frilansskribent och redaktör för tidskriften Mana

Praktisk integration, inte abstrakta begrepp

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 18:26:00

I förra numret skrev Agnes Callewaert och Stefan Öberg ett debattinlägg som kritiserade den inriktning för ett radikalt antirasistiskt arbete som Christer Norlin föreslog i sin artikel Den svenska krutdurken i numret innan. Callewaert och Öberg vände sig mot Norlins synsätt att "vi" svenskar ska integrera "dom" - invandrarna - och hävdade också att "de gamla" folkrörelserna inte är möjliga redskap i kampen. Här svarar Christer Norlin. Tidskriften Röda Rummet 3-4/2003.

Agnes Callewaert och Stefan Öberg (AC&SÖ) svarade på min artikel om integration och segregation i Röda rummet nr 1-02. En replik som gör mig väldigt konfunderad. De två debattörerna motsäger sig själva på nästan varje punkt i sina försök att vederlägga mig. De refererar inte till en enda undersökning eller vetenskaplig studie utan ägnar sig mest åt abstrakt tyckande som tycks hämtat ur ett vacuum där sociala och etniska problem inte tycks existera. Dessutom tillskriver de mig åsikter jag inte har, bland annat att svenskar för sig och invandrare för sig är homogena grupper. Det är något jag aldrig uttryckt och i sak givetvis nonsens. Likaså försöker AC&SÖ tillskriva mig ett borgerligt nationalistiskt perspektiv, vilket bara blir tomma ord. Den internationella utblicken upptar en stor del av min Röda rummet-artikel medan AC&SÖ:s inskränker sig till en abstrakt mening om globaliseringsrörelsen. Jag kan, för att ge ett slags balans, rekommendera AC&SÖ att studera den inställning en så icke-borgerlig och icke-nationalistisk personlighet som Rosa Luxemburg hade i dessa frågor.

Jag ska försöka göra diskussionen tydlig genom att gå igenom de två debattörernas argumentation i den ordning den kommer.

AC&SÖ inleder med att slå fast att de är oense med mig om att "invandrarnas vardagliga kontakt med det svenska samhället blir mycket sporadisk", och skriver i repliken att "I Sverige idag är invandrarna en del av det svenska samhället". Bara för att några rader senare påpeka att invandrarna har "sämre förutsättningar, som till exempel svårigheter att få jobb,".

I de vetenskapliga studier som gjorts är utanförskapet, segregationen, det som framför allt de utomeuropeiska invandrarna upplever som mest fruktansvärt, varför jag bara vill hänvisa till de forskningsresultat jag omnämner i min artikel. Utanförskapet är inte bara fruktansvärt att utsättas för, utan också ett långt mer komplext problem än vad AC&SÖ verkar förstå.

De siktar in sig på formuleringar och ordval och bygger upp sin argumentation runt detta. De anser exempelvis att jag använder fel ord när jag försöker beskriva klanernas roll i många av tredje världens länder. Ord som klan och kultur är i deras öron "etnifierande".

Begreppet kultur innefattar mycket. Det anger i sin ordagranna betydelse att det är något som, liksom samhällen, förändras över tid. Det bottnar delvis i hur långt och under vilka förutsättningar produktivkrafterna utvecklats i ett visst geografiskt område, till exempel ett land. Det var bland annat av den orsaken som den ryske revolutionsledaren Trotskij, för att länka frihetskampen för sitt land med den internationella arbetarkampen utvecklade teorierna om "den permanenta revolutionen" och den "ojämna och sammansatta utvecklingen". De blev verktyg för att förstå den ryska revolutionens specifika karaktär och diskussionerna vid tiden för revolutionen handlade bland annat om att överbrygga de kulturella skillnaderna både inom Ryssland och i förhållande till omvärlden. En sådan analysmetod, med vetenskap och forskning som grund, måste också dagens socialister bemöda sig med att mejsla fram.

Ett specifikt samhälles kulturella utvecklingsnivå präglar i allra högsta grad människornas vardag och påverkar i stort sett hela vår livsföring - vårt sätt att kommunicera, vår bild av världen, hur och om vi ska bekämpa orättvisor - och oss själva. Den bilden ser fantastiskt olika ut beroende på var vi befinner oss. Att visa ett långfinger i Kirkutsk kan till exempel betyda något helt annat än att göra det i Stockholm. Familjestrukturen kan se häpnadsväckande olika ut i Sudan och i Sveg. Att därför få ta del av de "koder" i socialt umgänge som är gångbara i Sverige är en önskan som inte kommer från mig utan anses som så viktig att invandrare själva har publicerat handböcker i ämnet.

Till exempel har en turkisk man berättat att han inte kunde förstå varför han aldrig fick något arbete i Sverige. I sitt hemland var han ansedd som en mycket skicklig yrkesmänniska. Vid varje anställningsintervju argumenterade han livligt om sin yrkesskicklighet. När den som intervjuade ställde frågor, avbröt mannen och inflikade allt han för tillfället kunde komma på. Allt för att visa sitt intresse och sina kunskaper. Resultatet? Tja, han ansågs vara av den jobbiga sorten.

Av största vikt är ändå att påpeka att man lär sig dessa "koder" främst i ett socialt umgänge, där det blir ett viktigt sätt att kommunicera, ibland långt viktigare än ord. Och är det broar vi ska bygga så!

AC&SÖ ser på kultur som att "det är en identitet som skapas när människor kommer hit och som inte är någon färdig kultur människor bär med sig". Men det är väl självklart så att var och en som kommer hit har sin alldeles speciella historia, sin bakgrund, sitt kulturella arv med sig. Och det är just vad det handlar om. Att visa att dessa erfarenheter har ett värde, att denna särskilda individ kan få fortsätta att utvecklas som individ också när han/hon kommit hit.

Därför är det viktigt att göra en seriös utvärdering - en validering - av den invandrade individens kunskaper för att sedan på bästa möjliga sätt tillsammans med denne lägga upp en studieplan som möjliggör ett värdigt arbete och en utveckling av de kunskaper han/hon redan har samt anpassa dem efter förhållandena just här. AC&SÖ vänder sig med kraft emot detta, inte genom att visa på forskning eller ens någon form av undersökning. Istället argumenterar de kryptiskt att "De frågor CN tycker är viktiga i en introduktionskurs återskapar dessutom det dominerande samhällets syn på invandraren som reaktionär och konservativ". De säger sig vilja vederlägga denna min förkastliga hållning genom att ta upp exempel på något helt annat - att invandrade män ofta anställs i kvinnodominerade yrken. Jag förstår inte kopplingen. Dessutom tillägger de att "Vem begär att vi ska göra en kunskapstest bara för att vi finns till?"

Begäran om kunskapstest är en mycket klar önskan från invandrarna själva, vilket jag återgett forskningsresultat på i min tidigare artikel. Skälet är att de ska kunna anpassa sina tidigare kunskaper till förhållanden som passar här och i slutänden att få ett arbete de har utbildning och kunskaper för. I nuvarande system måste all utbildning, ofta från grundskolenivå, göras om på nytt. För de flesta är detta ogörligt på grund av försörjningsbörda med mera. Resultatet blir att vi får tekniska ingenjörer som får gå till ett arbete som städare och vantrivas med sitt liv varje dag.

AC&SÖ:s argumentation blir obegriplig eftersom de själva senare i artikeln hävdar att "Det skulle likaså vara bra om alla invandrare fick göra en utbildningsutvärdering med möjlighet till skräddarsydd komplettering". Alltså det jag argumenterar för.

Slutligen ifrågasätter AC&SÖ om vi verkligen ska kämpa inom folkrörelserna, eftersom dessa stelnat och "blivit en del av makten". De tycker, trots att de tillhör ett parti som säger sig vilja göra fackföreningarna till kamporganisationer, att vi ska vända dessa ryggen. De uttrycker att "I CN´s vision är det genom arbetarrörelsens organisationer som invandrarna ska bli integrerade. Vi vänder oss mot detta, bland annat därför att vi tycker det finns risk för envägstänkande".

AC&SÖ:s hållning blir här mycket förvirrande. De anser att invandrares låga representation i fackliga organisationer, hyresgästföreningar och så vidare beror på att det är organisationer med inflytande och makt. Men denna underrepresentation beror, enligt AC& SÖ, "inte på invandrares bristande organisering. Tyvärr begränsas invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter (!) de används när majoritetssamhället vill föra ut ett budskap och inte har andra kanaler". Vad menar AC&SÖ med "majoritetssamhället"? Varför diskuterar de invandrarföreningarna i en diskussion om arbetarrörelsens organisationer? Menar de verkligen att invandrarföreningarna bara är ett redskap åt det de kallar "majoritetssamhället"? Vem begränsar deras roll och hur i så fall? Och vad menar de med "kulturaktiviteter"? För mig låter dessa meningar bara som en mystisk konspirationsteori där AC&SÖ reducerat invandrare till en slags boskapshjord som endast förmår handla på initiativ av "majoritetssamhället". Dessutom får de inte tilldelat sig någon makt.

Poängen med att arbeta inom arbetarrörelsens organisationer är inte att vare sig Socialistiska Partiet eller invandrare ska tilldelas några särskilda roller eller någon särskild makt. Poängen är just att det är i dessa organisationer som arbetarklassen organiserar sig för att skapa en kollektiv styrka som kan flytta fram deras positioner en smula. Enade vi stå! Att medvetet integrera invandrare i dessa organisationer tjänar två syften. Dels givetvis att dra in invandrare i en kamp tillsammans med arbetarklassen. Dels att det skulle tillföra arbetarrörelsen nya erfarenheter, kollektivet skulle stärkas och integrationen skulle bli en naturlig del av vardagen i stället för något alldeles särskilt i sig. Ungefär som att lära känna varandra, helt enkelt. Dessutom skulle invandrarna kunna befrukta rörelsen med en internationalistisk utblick och en allmän social inblick i deras liv här som skulle göra det mycket svårt för till exempel Sverigedemokraterna att göra de inbrytningar i arbetargrupper som de har lyckats med på sina håll och som utgör den stora faran för en fascistisk utveckling.

AC&SÖ skriver själva på slutet att "vi revolutionärer måste sträva efter att föra ut och förankra idéer inom arbetarklassen och bland arbetarungdomar". Något innan har de skrivit att de tycker att jag ser för pessimistiskt på framtiden och att "vi inte ska underskatta kraften i rörelser som antikrigsrörelsen, World Social Forum, kampen mot EU, mot Världsbanken och så vidare". Ja men snälla, det är ju precis vad jag skrev i min förra artikel! Att förankra idéer inom klassen är att delta, att finnas på plats, att kämpa tillsammans med. Jag har i min artikel också ett långt resonemang om hur viktigt det är att knyta denna vardagliga kamp med en internationell utblick och tar med just World Social Forum som exempel.

Där handlar det kanske inte så mycket om, som i AC&SÖ:s slutkläm, att "söka efter krav och paroller", som att i första hand delta mitt i rörelsen. Att kämpa för att klassens olika skikt enas i vardaglig kamp så att den kan bryta kräftgången och börja ta några stapplande steg framåt. Parollerna i sig måste vi formulera tillsammans, och inte "åt" rörelsen.

Somaliska kvinnor

Om vi tror att vi (bara) på ett abstrakt sätt kan kalla den tilltagande oron i breda befolkningsskikt för rasism och nöja oss med det så är vi farligt ute. Man kan inte rycka på axlarna och skylla på någon annan när det bara är vi själva som kan axla ansvaret. Den nyliberala låt gå-politiken har inte varit särskilt framgångsrik i ekonomiskt avseende och är det än mindre socialt. Vi måste börja bry oss, dra med, ingripa, lära oss och även lära ut. För som socialister har vi skaffat oss erfarenheter som vi måste kunna delge också den invandrade delen av befolkningen. Det är väl själva andemeningen med en politisk organisation?

Jag kan ta ett exempel. Somaliska kvinnor åker ofta hiss även om trappan de ska gå inte är särskilt lång. Detta retar en del av den befolkning som inte förstår varför till vansinne.

Orsaken till att kvinnorna tar hissen är oftast att de är omskurna, uppsprättade och ihopsydda om vartannat med infektioner och trasiga underliv som följd. Det gör helt enkelt för ont att gå i trappor. Det finns då, lite hårddraget, tre sätt att bemöta detta problem:

1. Undvik kvinnorna, tala om din irritation över deras lättja, skäll ut dem eller i värsta fall ge dig på dem fysiskt.
2. Undvik dem som skäller på de somaliska kvinnorna, skäll ut dem eller, i värsta fall, möt dem med ett basebollträ på en demonstration. På det sättet har Sveriges kanske livaktigaste och största antirasistiska organisation, Stoppa Rasismen, slagit ihjäl sig själv i min hemstad Örebro. Huvudsaken blir att du säger till de somaliska kvinnorna att omskärelse inte har med kultur att göra. Eller att kvinnor världen över är förtryckta och att hon därför inte är mer utsatt än någon annan.
3. Ett tredje sätt att förhålla sig är att om du själv känner till orsaken till att kvinnorna använder hissen, så tala om det för den indignerade. Bjud en somalisk kvinna på kaffe och försök ta reda på vad hon vill. Kan ni tillsammans starta upp matlagningskurser i Hyresgästföreningens regi? I ABF:s? Vad har deras barn för intressen, är det något du kan göra? Finns det någon fotbollsklubb du känner till som skulle ta emot dem? På det sättet kan du bygga en social bro som gör att du också kan diskutera frågan om omskärelse. Att det är fråga om stympning och att de förstör sina döttrars liv om de stympar också dem. Att det av det skälet dessutom är belagt med stränga straff i Sverige. Kvinnlig omskärelse är tyvärr ganska vanligt bland dessa grupper av invandrare även i Sverige.

Om sedan mannen till en av dessa kvinnor tar sig en ny första hustru, vilket heller inte är ovanligt, så hamnar kvinnan i ett utanförskap som vi har svårt att ens föreställa oss. Och lösningen på det kan ju inte vara, som några ljushuvuden i SSU föreslagit, att tillåta bigami. Lösningen måste heta folkbildning, information och social integration. Inte uppifrån, inte från något "majoritetssamhälle", utan just av oss själva i vår vardag, i våra bostadsområden, på våra arbetsplatser och så vidare.

Det gäller att återknyta till den röda tråd som Elise Ottesen Jensen och Hinke Bergegren lade ut med sitt fantastiska pionjärarbete i sexualupplysningsfrågan i tidigt 1900-tal. Ett arbete som betytt så oerhört mycket och i vars förlängning bland annat sexualupplysningen i skolan gjordes obligatorisk. Obligatorisk just för att alla skulle få del av upplysningen.

Jag hoppas slutligen att vi i fortsättningen kan föra en diskussion mer baserad på verklighet, forskning och vetenskapliga studier än att kivas om begrepp eller tillskriva varandra egenskaper och åsikter vi inte har. Det skulle föra diskussionen framåt.

Christer Norlin

Ska "vi" integrera "dom"

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 18:18:45
I Röda rummet 1-03 fanns artikeln Den svenska krutdurken, där Christer Norlin gav sitt förslag på hur socialister kan arbeta mot rasism och segregation. Han förespråkade "social integration", ett gräsrotsarbete i återuppväckta rörelseorganisationer "“ typ ABF, LO-facken och Hyresgästföreningen "“ i syfte att dra med invandrare i aktivitet för att stimulera gemensam kamp. Norlins synsätt får här skarp kritik från två debattörer som varnar för att slentrianmässigt anamma borgerliga begrepp. Det finns inget homogent svenskt samhälle som "vi" ska "dra in" invandrare i, hävdar Agnes Callewaert och Stefan Öberg. Och de gamla folkrörelserna är idag sammanväxta med makten och nationen. Inriktningen i det antirasistiska arbetet får inte tappa bort det internationella socialistiska perspektivet, menar de. Tidskriften Röda Rummet 2/2003. Christer Norlin (CN) skriver i sin artikel i förra numret av Röda rummet att "Invandrarnas vardagliga kontakt med det svenska samhället blir mycket sporadisk". Detta visar på ett synsätt som vi inte delar. I Sverige idag är invandrarna en del av det svenska samhället. De har inte sporadisk kontakt med, de är en del av, samhället! Däremot har många invandrare en sporadisk kontakt eller ingen alls med den delen av samhället där man har makt och inflytande.

Vi menar att det inte finns något svenskt homogent samhälle att integreras i, att det inte finns en färdig svensk kultur att lära känna. Bilden av att det finns ett samhälle som man kan bli integrerad i är en konstruktion. En konstruktion av "det normala" där alla som faller utanför är avvikande och ska integreras. Sämre förutsättningar, som till exempel svårigheter att få jobb, ses nästan som "naturliga" eftersom dessa människor är annorlunda, avvikande. Uppdelningen av samhället är en medveten strategi. De härskande klasserna "utnyttjar och splittrar den arbetande klassen genom att skapa konstlade motsättningar till andra befolkningsgrupper i regionen, ofta med religionen som grund", skriver CN. Vi tycker det är viktigt att påpeka att detta sker inte bara i andra delar av världen utan även här.

Invandrarna är i allra högsta grad en del av dagens samhälle. Deras del är att utgöra en billig arbetskraftsreserv, att vara syndabockar för problemen i det kapitalistiska samhället och att vara "det andra" för att vi ska kunna upprätthålla illusionen om det normala svenska. Detta är grundläggande för nationsbygget.

När det gäller frågan om nationens roll skriver (CN) att länder som till exempel Afghanistan, Libanon och Uganda tidigare inte varit "nationer i vår bemärkelse med en homogen nationell identitet, med etnisk och kulturell homogenitet". Vi menar att Sverige aldrig någonsin har haft en homogen nationell identitet eller någonsin varit etniskt och kulturellt homogent och inte är det idag heller. Nationalstaten är en borgerlig konstruktion, ett medvetet projekt som har tvingats fram med mer eller mindre våld över hela världen, så även i Sverige. Skapandet av nationalstaten har vilat på militärt våld. Minoriteter har förtryckts, språk och religioner har förbjudits, skolplikt och rikssvenska har införts. Nationalstaterna som politiska och ekonomiska enheter är konstruktioner och inget som är av naturen givet. Eftersom det är konstruktioner så måste de ständigt underhållas. De härskande i samhället vill ge oss bilden av att kulturella, nationella och etniska gemenskaper är naturliga enheter. Bilden av ett folk, ett land, en gemenskap, en identitet måste ständigt underhållas. Detta görs genom att ett "vi" skapas i motsats till "de andra", det som är främmande och avvikande. Synen på nationen är avgörande för synen på hur människor som kommer hit, och därmed inte anses tillhöra nationen, ska kunna få en plats här.

Borgerliga begrepp

I den socialistiska och antirasistiska rörelsen måste vi vara vaksamma, så att vi inte av slentrianmässigt faller in i ett borgerligt sätt att resonera och analysera. Vi måste anstränga oss och inte automatiskt överta den dominerande debattens begrepp och definitioner. Vi måste vara självkritiska och i detta sammanhang försöka förstå hur imperialismen, internationell konkurrens, kolonialism, mission och slaveri påverkar även vårt politiska tänkande.

I sina resonemang kring samhällshierarkier i många av tredje världens länder använder CN sig av begreppet klaner på ett oklart och förvirrande sätt. Han blandar även samman det med begreppet klasser, vilket ytterligare förvirrar. Säkert skulle vi kunna enas om att flera av dessa länder inte gått igenom den industrialiseringsfas som gör dem till kapitalistiska samhällen i marxistisk bemärkelse. Men samtidigt ingår alla dessa länder och deras ekonomi i den internationella kapitalismen och utgör där en avgörande del. Vi ska akta oss för att "etnifiera" andra genom att använda onödiga etnifierade ord som "klaner". Även överklassen i Sverige skulle vi kunna definiera som klaner: Wallenberg, Stenbeck, Axfood-familjen med flera. Och att Tomas Bodström blev minister hade han väl band annat sina familjekontakter att tacka för. Det är en medveten strategi från det dominerande samhället att beskriva oss svenskar som "oetniska", "oreligiösa", vi är de normala, de neutrala. Det är "de andra" som är avvikande, kulturbärare, som har en etnisk tillhörighet och så vidare. Denna bild måste vi motverka.

Vad menar vi då egentligen med integration? I det kapitalistiska samhället handlar integration om att bli en god samhällsmedborgare som kan bidra till mervärdet på ett eller annat sätt. Kanske måste vi acceptera att det är värt att få bli "integrerad", för att sen kunna bli utsugen av kapitalismen, framför att inte ha någon tillgång till inflytande och makt alls. Men det är ändå viktigt att inte rakt av köpa att integration är något positivt.

Vi uppfattar att CN också vänder sig mot kapitalismens typ av integration. Han vill se en "social integration", där människor verkligen får inflytande. I CN:s vision är det genom arbetarrörelsens organisationer som invandrarna ska bli integrerade. Vi vänder oss emot detta, bland annat därför att vi tycker att det finns en risk att fastna i ett envägstänkande. Till exempel finns det på flera ställen i CN:s text formuleringar som "Vi ska integrera invandrarna". Som socialister och antirasister måste vi motsätta oss en syn på integration där invandraren definieras som passiv och svensken som aktiv. Vi är mot att makten att definiera vad integration är, och vad som är dess mål, är ett av dom privilegier som stannar hos svensken.

CN förespråkar att nyanlända ska få en ordentlig introduktionskurs in i det svenska samhället där olika folkrörelseorganisationer ska finnas med. Introduktionen ska innefatta allt från "hur man lär sig de sociala koderna (!) till en introduktion i rörelsernas Sverige" Där skulle man också få veta vad som krävs av en och vad man själv kan kräva. Naturligtvis är det viktigt att människor får veta hur lagen ser ut, vilka rättigheter man har och så vidare. Men att kunna lära ut hur koderna i det svenska samhället ser ut bygger återigen på tanken om ett färdigt svenskt homogent samhälle med en statisk kultur. Vi delar inte denna syn. Kultur och identitet är något ständigt föränderligt som formas i sitt sammanhang och som ständigt påverkas av olika maktrelationer.

I tanken om ett färdigt svenskt samhälle att integreras in i, ingår också att betona skillnaderna mellan invandrare och svenskar samtidigt som man överbetonar likheter inom gruppen svenskar och gruppen invandrare. Vi ska inte förneka att det finns erfarenheter som är gemensamma för många människor som flyttar/flyr till Sverige oavsett ursprungsland. Det är erfarenheter från att lämna sitt land, att komma hit, hur man bemöts, diskrimineras, att lära sig ett nytt språk osv. Men detta är en identitet som skapas när människor kommer hit och som inte handlar om någon färdig kultur människor bär med sig.

I den introduktionskurs som CN vill införa talar han om att tydliggöra krav och om att göra upp målsättningar för varje person som är nyanländ invandrare. Då undrar vi vem som kräver att få ta del av dina och mina mål? Vem begär att vi ska göra ett kunskapstest bara för att vi finns till? Som socialister och antirasister är vi emot att samhället ska särskilja någon människa med dylika metoder. Lika självklart är det att de människor som flyttar/flyr till Sverige ska ha rättigheten att bosätta sig där de vill. CN förespråkar att denna rättighet, som idag finns fastslagen i lagen om eget boende, avskaffas för invandrare. Vi tycker det viktiga är att bekämpa avreglering av bostadsmarknaden som leder till social segregering. Denna drabbar många invandrare hårt. Redan med dagens invandrings- och asylpolitik tar vi oss rätten att bestämma vem ska få ta del av de rikedomar vi rövat till oss.

De frågor som CN tycker är viktiga i en introduktionskurs återskapar dessutom det dominerande samhällets syn på invandraren som reaktionär och konservativ, som icke-jämställd, som inte vill skicka sina barn till skolan. Några exempel: Apropå att invandrade män anställs främst i kvinnodominerade låglöneyrken säger CN att en vinst med detta kan vara att dessa män på arbetsplatsen får möta "svenska kvinnor som jämställda arbetskamrater". Vi ifrågasätter detta uttalande. Dels eftersom det felaktigt förutsätter att Sverige är ett jämställt land där kvinnor behandlas som jämställda kamrater av sina manliga kollegor. Dels antyder uttalandet att denna typ av jämställdhet är något som invandrade män behöver lära sig, de förutsätts inte ha samma syn. CN skriver också att invandrarna i en introduktionskurs skulle få lära sig "alla människors lika värde med rätt att utvecklas efter egna mönster och önskningar". Detta är ju förstås något som vi socialister kämpar för men knappast något som "vi svenskar" har lösningen på och därför kan lära ut.

CN skriver att de barn som går i de religiösa friskolorna inte kommer i naturlig och daglig kontakt med andra ursprung och uppfostringstraditioner, vilket gör att man "inte kan bryta uppfattningar, idéer och sedvänjor med oliksinnade". Vi är, liksom CN, motståndare till friskolor. Vi vill dock ifrågasätta om de barn som går i den kommunala skolan i sin stadsdel kommer i daglig kontakt med barn från andra miljöer? Längre ner skriver CN att det i en friskola är mycket lättare att konservera en "reaktionär kvinnosyn än i en vanlig svensk grundskola där de konservativa uppfattningarna utsätts för dagliga prövningar". Visst finns det inom många religionsutövningar en reaktionär kvinnosyn, men det gäller inte endast de invandrade grupperna. Framförallt vill vi opponera oss mot bilden av den så kallade "vanliga svenska grundskolan". I den skola vi känner så utsätts inte reaktionära uppfattningar automatiskt för några prövningar.

Synen på dagens politiska rörelser

I inledningen av sin artikel ger CN läsaren en nostalgisk och ljuv beskrivning av 70-talet, då det sjöd av aktivitet i facket, hyresgästföreningar etcetera. CN:s förslag på hur vi ska kämpa mot segregation och rasism bygger på en tillbakablick på den rörelse som en gång fanns genom ABF, fackföreningar, hyresgästföreningar med mera. Samtidigt är CN mycket pessimistisk i sin syn på dagens politiska situation och de rörelser som finns idag. Vi menar att vi inte ska underskatta kraften i rörelser som antikrigsrörelsen, World Social Forum, kampen mot EU, mot Världsbanken och så vidare Vi har mycket att vinna på att synliggöra den politiska kamp i olika former som pågår över hela världen, istället för att fokusera på fundamentalistisk terror så som borgerliga medier gör.

CN skriver att det bara är när det gäller aktivitet i kvinno-, freds- kyrko- och internationella organisationer som invandrares engagemang ligger på jämförlig nivå med svenskarnas. Bakom detta ligger dock en betydande organisering som inte ska underskattas. Däremot är invandrare underrepresenterade i organisationer med inflytande och makt. Men detta beror inte på invandrares bristande organisering. Tyvärr begränsas ofta invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter. De ses inte som forum för organisering och förändring utan de används när majoritetssamhället vill föra ut ett budskap och inte har andra kanaler.

Vi anser, precis som CN, att revolutionärer ska arbeta aktivt i rörelser och organisationer och där föra ut ett internationellt perspektiv och vår övertygelse om klasskampens nödvändighet. Vi ska verka för självorganisering och självaktivitet och när vi har intressegemenskap så ska vi arbeta tillsammans med organisationer oavsett om det är invandrare eller svenskar. Vi håller med CN om att vi lever i en tid av nyliberal offensiv och att det inte är vänstern som sätter dagordningen. Det är inte heller vänsterns verklighetsbild som är den dominerande. Vi håller också helt med om att globaliseringen skärper kravet på en internationell klasskamp. Men i stället för att som CN gör betona skillnaderna mellan kampen i olika delar av världen måste vi socialister lita på vår analys och ideologi och föra ut budskapet om att kampen i princip är den samma över hela världen. Överallt finns ett klassamhälle och förtryck. Vi ska visa konflikters historiska bakgrund i imperialism och kolonialism. Vi ska visa att fattigdom och utslagning föder brott och våld, här i Sverige precis som överallt annars i världen. I stället för att, som CN, tala om de krav vi ska ställa på människor som invandrar ska vi socialister ställa krav på att människor som invandrar ska ha samma rättigheter och reella möjligheter som de infödda.

Vi tycker att CN:s förslag om att kämpa för tillräckliga resurser till svenskundervisning för invandrare och att invandrare ska få möjligheten att arbeta med avtalsenlig ersättning är bra. Det skulle likaså vara bra om alla invandrade fick göra en utbildningsutvärdering med möjlighet till skräddarsydd komplettering. Asylrätten och rättssäkerheten i asylförfarandet menar vi också måste stärkas väsentligt. Som socialister måste vi, som CN skriver, kämpa mot privatiseringar av bostäder och utbildning. Arbetstidsförkortningen är också ett centralt krav för att stärka arbetarklassen. Alla dessa generella krav är vi överens om. Det vi vänder oss emot är CN:s syn på invandrare och svenskar som inbördes homogena grupper men med stora skillnader grupperna emellan. Denna uppdelning av människor kommer till uttryck i till exempel hans förslag om krav på språktester, introduktionsprover och tvångsförflyttningar för invandrare.

De bilder av olika grannsamverkansprojekt som CN målar upp som avslutning i sin artikel har vissa poänger. Men den rörelse i form av ABF, Hyresgästförening och fackföreningar som han vill att vi ska använda i kampen måste ifrågasättas. Dessa rörelser (framförallt dess ledningar) är idag en del av makten genom det socialdemokratiska partiet och regeringen och har under historien varit en viktig del i nationsbygget. Vi menar att de "gamla" rörelserna som CN talar om blev försvagade bland annat genom att ignorera förtryck som rasism och patriarkat. Fjärde internationalens internationalistiska grundsatser visar på ett bra sätt hur dessa rörelser byggt in sig i den borgerliga staten.

Vi revolutionärer måste sträva efter att föra ut och förankra våra idéer inom arbetarklassen och bland arbetarklassungdomar. Vi ska använda de möjligheter som finns, även den socialdemokratiska rörelsen om sådana möjligheter skulle finnas där. Vi ska använda oss av Fackligt Aktiva Invandrare (FAI) och alla andra initiativ där invandrare ställer "œegna villkor för [sitt] deltagande". Men som socialister måste vi akta oss för att tro att vi har ett recept för "œintegration". Vi ska, som CN skriver, sträva efter att stärka klasskampen och klassmedvetandet. Men vi måste söka efter krav och paroller som inte riktar sig till välviljan hos dem som har makt, utan till dem som kräver förändring.

Agnes Callewaert
Stefan Öberg


Integration är en fråga om makt

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 17:01:02
Babak Rahimi recenserar Exkludering av invandrare i stadspolitiken- makt och maktlöshet i Örebro 1980-2000 Marcus Johansson, Örebro Studies in Political Science 4, 2002. Tidskriften Röda Rummet 1/2003. Den officiella integrationspolitiken har misslyckats. Varför då? Man kan, som sociologen Marcus Johansson har gjort i sin avhandling Exkludering av invandrare i stadspolitiken, undersöka maktfördelningen i integrationsprocessen. Har maktapparaten blivit tillgänglig för invandrare under integrationens gång?

En vanligt förekommande kommentar från välmenande politiker, som insett att segregationen inte längre är hållbar, är att "invandrare ska integreras". Måhända omedvetna om sin skuld överlämnar politikerna bollen till människor som själva, eller vars föräldrar (minst ena), kommit hit från andra länder, att integreras i det svenska samhället.

Sverige framställs som ett sammanhållet land i vilket invandrare ska bli integrerade. Det är "vi", svenskar, som ska definiera vad som är integration. Makten över målet för - och definitionen av - integration är ett av de privilegier som stannar hos svensken.

Detta är något som Marcus Johansson kallar för tankeexkludering, en maktform där ena partens värderingar begränsar och kontrollerar tankar och idéer.

På arbetsmarknaden kopplas invandrare samman med socialpolitik och inte näringspolitik. Paradoxalt nog står Integrationsverket under Näringsdepartementet och inte under Socialdepartementet. Tanken att invandrare behöver social kontakt mer än vad man behöver en dräglig ekonomi, dominerar så mycket i svenskens skalle att rätten till arbete förvandlas till rätten till sysselsättning, och politiskt deltagande som en möjlig social kontakt kommer inte ens på tal.

Tankeexkludering

Samma tankeexkludering finns i boendefrågan. Man låser sig så vid tanken på att "invandrarna" - människor från hundratals olika nationer - vill bo tillsammans med varandra att man glömmer fastighetsbolagens och politikernas ansvar. Att boendesegregationen har socioekonomiska bottnar som ska lösas på annat sätt trängs undan och ansvaret att skaffa bostäder även för flyktingfamiljer vill fastighetsbolagen inte axla.

Och samma tankeexkludering finns även när man tittar på föreningarnas roll i social och politisk organisering av invandrare. Här glömmer man oftast bort att dessa föreningar i många sammanhang är den enda organiseringen av invandrare och att den kan spela en stor roll när det gäller att ta till vara de olika etniska gruppernas intressen. Tankeexkluderingen ger majoritetssamhället rätt att begränsa invandrarföreningarnas roll till kulturaktiviteter. På senare år har Integrationsverket upptäckt dessa föreningars förmåga att etablera kontakt med respektive etnisk grupp, och lärt sig använda dem för mobilisering av invandrare, när man gör en "kraftsamling". Men detta innebär inte att invandrare via dessa kanaler ges möjlighet till organisering och att föra fram sina krav på förändring, utan föreningar kontaktas när samhället vill förmedla ett budskap och saknar andra kontaktkanaler.

Denna tankeexkludering har också lett till att man inte insett vikten av invandrarmedier i integrationen. När Integrationsverket bildades trodde man i sin enfald att sådana medier bromsar dialogen mellan invandrare och majoritetssamhället. När presstödsnämnden i höstas granskade situationen för dessa medier, kom man fram till att de få som har klarat sig trots statens ovilja att stödja dem har haft en stor opinionsbildande funktion.

Tanke- och idébegränsningar som har hämmat integrationen har sina rötter i de föreställningar om rollerna som finns i samhället. Den som har makten att konstruera och reproducera rollerna framställer den andre som oduglig och missanpassad, enligt sina normer. Denna maktrelation kallar Marcus Johansson för rollexkludering och hävdar att det är svensken som har makten. Invandrare framställs som "de arbetslösa" i relation till "arbetande svenskar".

Invandrare framställs som "de segregerade" i relation till "integrerade svenskar". Invandrare görs till "de kulturellt avvikande" i relation till de överlägsna svenska normerna. Med dessa roller avväpnar man motparten politiskt. Invandraren har inget annat val än att gå med på att utföra ett ordinarie arbete för mindre lön - eller till och med socialbidrag - eftersom detta sägs vara vägen ut ur segregering. Som den kulturellt avvikande varelsen har man sig själv att skylla om man blir diskriminerad.

Diskriminering som makt

Länge har man sett diskrimineringen som ett undantag, ett misstag som svenskarna gör då och då. Men man kan också se diskrimineringen som en maktfaktor, något som Marcus Johansson kallar för barriärexkludering, och som används flitigare än vad man vågar tro. När journalisten Kennet Lutti på tidningen Arbetarbladet i en artikel skrev att "en svensk diskriminerar" i samband med avslöjanden om att polisen haffar fler oskyldiga invandrare än oskyldiga svenskar, över 2 000 fall, var detta en ärlig sanning. I artikeln hette det bland annat följande: "Sverige mår bra av ett A- och ett B-lag på arbetsmarknaden, heter det. Nya jobb till lägre löner sägs skapa "dynamik". Men det är lika falskt som den svenska toleransen och öppenheten. Sverige diskriminerar invandrare". Diskrimineringsombudsmannen Margareta Wadstein sade i en kommentar att "det finns all anledning att tro att det rör sig om en diskriminering som är inbyggd i hela samhällets sätt att fungera". Med andra ord är diskriminering en regel och en maktfaktor som måste bekämpas för att integrationen över huvud taget ska vara möjlig.

Obefintlig representation

För att ta itu med segregation och diskriminering måste det finnas en politisk vilja. Där kommer ytterligare en maktfaktor in i bilden som Marcus Johansson kallar för beslutsexkludering. De politiska organ som ska arbeta med frågor som rör även invandrare, förefaller domineras av svenskar, och invandrare är helt maktlösa i dessa. Denna underrepresentationen handlar inte bara om den politiska eliten i regering, riksdag och kommunala församlingar. Även de kanaler som verkar för att föra fram en bild av invandrare i den allmänna debatten, läggs ner en efter en. Sesam, Mosaik, Integration i Fokus, Rosengårdstidningen och GT:s satsning i Angered har drabbats av nedläggning och konkurs under förra året.

Och året innan lade Malmö kommun ner TV Rosengård i Öppna Kanalen, ett av de få verkliga integrationsprogrammen i de öppna kanalerna. I Stockholm har Dagens Nyheter nu vägrat ta in Öppna Kanalens tv-program på den dagliga tv-tablån, vilket man tidigare utan problem gjort i flera år. Öppna Kanalen i Stockholm är den enda invandrar-tv-kanalen gjord av invandrarorganisationer. I Uppsala stoppas alla möjligheter för invandrare att nå ut eftersom den lokala kanalen TV Uppsala i sina föreningsstadgar påbjuder att program på utländska språk måste textas, vilket är en omöjlighet för fattiga invandrarföreningar.

Vad kan göras om integrationsprocessen hämmas och begränsas av de förutsättningar som gav upphov till den? Vad kan göras när makten inte fördelas lika trots alla vackra ord om integration?

Den norska sociologen Thomas Hylland Eriksen skrev en gång att invandrare i Europa hävdar sin etnicitet för att kräva privilegier hos makthavarna. Men om den etniska identiteten ändå inte underlättar en rättvis maktfördelning, bör man kanske söka efter andra identiteter och andra paroller som inte riktar sig till välviljan hos de som har makt utan till sådana som kräver förändring.

Enrique Pérez, lektor vid Malmö Högskola, har sagt att på 1970-talet var integration och mötet med svenskar inte omöjligt. Man sökte sig till den rörelse som stämde bäst med ens politiska värderingar och blev integrerad i det arbetet. I stället för att vädja till maktelitens välvilja att då och då kasta smulor till multikulti-ivrarna bör man nog slå sig ihop med krafter som kräver förändringar i maktfördelningen.

Babak Rahimi, frilansjournalist
(Recensionen är en förkortad version av en artikel publicerad i tidskriften Mana nr 5-02)

Invandrarna kvar i väntrummet

InvandringPosted by Webbredaktionen Tue, July 10, 2012 16:51:14

Björn Rönnblad recenserar I välfärdsstatens väntrum - studier av invandrares socialbidragstagande Eva M Franzén, Göteborgs universitet. Institutionen för socialt arbete. Röda Rummet 1/2003.

Invandrare, oavsett ursprungsland, är klart överrepresenterade bland socialbidragstagare jämfört med den infödda befolkningen. Störst hinder i sina försök att bli självförsörjande möter invandrare från typiska flyktingländer. De slutsatserna drar forskaren Eva M Franzén i den nyligen framlagda doktorsavhandlingen I välfärdsstatens väntrum. Det är i glappet mellan den officiella integrationspolitikens målsättningar och den betydligt gråare verkligheten hon satt sitt forskarljus. Där den officiella politiken anger två år som skälig tid för de invandrare som kommit till Sverige för att uppnå introduktion och integration visar det sig i praktiken att det tar upp till 15 år i Sverige innan överrepresentationen i socialbidragsstatistiken försvinner.

Eva Franzén är tidigare yrkesverksam socionom och har bland annat arbetat med socialt stöd till flyktingar. Hennes möten med människor som flytt till Sverige är en av utgångspunkterna för avhandlingsarbetet.

Avhandlingen består av fyra olika delstudier, varav tre är kvantitaiva beräkningar som baserar sig på ett stort statistiskt material och en är en kvalitativ intervjuundersökning, där invandrarna själva berättar hur de ser på att vara socialbidragstagare. Som bakgrund till studierna finns också en intressant historik över invandringen till Sverige, och statsmakternas försök till integrationspolitik.

De statistiska beräkningarna visar inte bara en tydlig överrepresentation av socialbidrag hos invandrare i förhållande till svenskfödda, utan också att denna överrepresentation kvarstår efter att bakgrundsfaktorer som bland annat ålder, utbildning och boende eliminerats. ”En möjlig tolkning är därför att det långa bidragstagandet är ett direkt resultat av diskriminering”, skriver Franzén i sin avslutande kommentar. Hon menar att hennes studie pekar på att utvecklingen under de senaste decennierna gått i motsatt riktning mot integrationspolitikens mål. ”Invandrare har fått en underordnad ställning på ett flertal viktiga områden i samhället. De har generellt sett hamnat i välfärdens utkanter. En förklaring kan vara att välfärdsstatens insatser, skyddsnät och bidragssystem har en sådan utformning att invandrare och flyktingar hamnar utanför alltför länge. Invandrarna hamnar i ett väntrum.”, skriver hon. Och eftersom bidragssystemen i stor utsträckning är knutna till arbete och arbetsmarknad så blir de kvar i detta väntrumväntrummet eftersom ”tröskeln är för hög till nästa rum”.

Resultaten i avhandlingens studier är kanske inte så sensationella – idag är väl kunskapen om denna marginalisering av invandrare närmast vedertagen, (vilket dock delvis kan bero på just denna avhandling, vars första delstudie publicerades redan -97) – men sammantaget är I välfärdsstatens väntrum ett tungt vägande bidrag till diskussionen om hur segregationen ska motverkas.

Björn Rönnblad

Next »